Att se det magiska i livet

Jag vet inte om det kommer med åldern, men jag märker att desto äldre jag blir så har jag lättare att faktiskt se vilken magi livet bjuder på. Att som igår kväll få glida (nåja, en hel del vingel var det kanske) fram på ett stilla hav medan solen seglade ner mot horisonten det var så hänförande att det nästan var svårt att ta in. Och om inte det är magi så vet jag inte vad.

Att se och njuta av det magiska som livet serverar oss handlar så mycket om närvaro och att lyfta blicken. Att upptäcka hur storheten gömmer sig i det lilla. Uppmärksamma vad som uppenbarar sig precis framför ögonen och öppna upp sinnet för njutningen. Jag tror inte att det är så mycket svårare än så egentligen. För mig har yogan varit helt avgörande för min förmåga att vara mindful och närvarande och det är jag innerligt tacksam för. För att uppleva det magiska i livet är för mig verkligen en väg mot sinnesro, lycka och harmoni. Stunden igår med näsan mot solnedgången kommer jag stoppa in i hjärtat och leva på länge, länge…

Upplever du de magiska stunderna i livet som betydelsefulla?

/Anna

Njuter du av din sommar?

Sommar, sol, salta bad, kalla bad, fina vänner, svettig träning, utflyktsmat, myggbett, ta det som det kommer och ljumma kvällspromenader i flipflop. I mina ögon blir det inte mycket lättare än nu. Livet. Enkelt, prestigelöst. Bara värmen i sig gör ju att man saktar ner. Inte sjutton orkar man stressa runt när det är tokvarmt ute. Allt går lite långsammare. Man måste till och med röra sig i slow motion för att inte smälta bort. Och hur kan man inte älska det? Långsamheten blir en bonus i värmen som gör gott för kropp och knopp. Upplever du sommaren så? Lugn, rofylld och en tid för återhämtning och batteriladdande?

Eller upplever du motsatsen? Högt ställda förväntningar, för många aktiviteter, krav på perfektion, ingen möjlighet till semester och så vidare. Många pratar som semesterstressen. Det skall hinnas med tusen saker, allt kostar pengar, tusen människor som trängs på för små ytor och kanske framförallt, behovet av att visa upp vad man fyller sin semester med inför alla andra. Ärligt, så tror jag att det är rätt vanligt. Vi vill ju inte att folk ska tro att vi bara ligger hemma i soffan och pillar oss i naveln hela semestern. Nä, vi vill visa upp hur mycket vi upplever, hur många coola ställen vi besöker, hur mycket pengar vi spenderar och framför allt hur LYCKLIGA vi är! Är du med mig?

Men måste vi det? Måste vi stressa runt på semestern. Är det inte okej att bara cykla till närmaste badplats en varm dag? Eller ha Harry Potter maraton en regnig? Träffa vänner prestigelöst? Hemestra och upptäcka närmsta skog? Spela kort… Titta i taket eller läsa böcker. Eller helt enkelt bara sitta på en solvarm klippa med din bästa vän och njuta av solnedgången? Sounds pretty much amazing i mina öron iallafall…

Hur upplever du din sommar? Är det nu som du njuter till fullo av livets långsamhet? Om inte, så kanske du ska stanna upp och fundera en stund på hur du verkligen skulle vilja ha det. Och svindlande tanke, om du helt skulle våga agera på din egen önskan.

/Anna

Vad är viktigt för dig?

Varje gång jag är ledig under en längre period, när jag hinner varva ner ordentligt, som man gör på semestern, då händer det magiska saker. Som på en given signal så börjar min hjärna jobba med andra tankar än vanligt. Den blir inspirerad och kreativ och jag bara älskar det. Aldrig är jag så pepp som mitt i en sommarsemester. Det är precis som om alla nya tankar får plats ordentligt när jag inte stressar runt i vardagen. Är det någon som känner igen sig?

I år var jag rädd att jag inte skulle få njuta av den känslan, eftersom jag har haft en rätt tung vinter och vår bakom mig med på tok för hög arbetsbelastning och tillslut även sjukskrivning på grund av stressrelaterad ohälsa. Mina energinivåer var rätt slut körda där ett tag och därför var jag rätt skraj över att inte skulle ges samma möjlighet som annars att känna den där härliga inspirationsboosten. Men faktum är att det har gått så mycket bättre än vad jag någonsin hade hoppats på och även om jag har en bra bit kvar till normala energinivåer så känner jag ändå av den. Kanske inte lika kraftig som andra gånger. Men ändå. Jag är positivt överraskad och väldigt tacksam över hur det går framåt.

När jag kommer i ett sådant kreativt flow så ser jag så mycket klarare på mitt liv, på hur jag vill leva det och på vilka förändringar jag behöver göra för att ta mig dit. Och jag älskar det! Att jobba med mig själv och mot mina mål ger mig så sjukt mycket energi och pepp!

Är det bara jag, eller fungerar du likadant?

Funderar du också på vad som är viktigt för dig? Om du ägnar dig åt rätt saker, omger dig med rätt människor? Känner du att dina handlingar tar dig närmare dina drömmar och mål? Eller travar du bara på framåt utan någon egentlig plan? Kanske du omger dig med människor som inte lyfter dig eller få dig att må bra. Eller så kanske du gör för många saker som du inte mår bra av, som gör dig mindre lycklig?

Vad är viktigt för dig? Kanske du kan vika en semesterdag (eller en halv) till att faktiskt fundera på det? Vad gör dig lycklig? Vad ger dig flow och energi? Vad får ditt hjärta att klappa lite snabbare? För jag tänker, att om vi inte fyller våra liv med sådana saker, vad är det då för mening?

/Anna

Yinyoga

Sommaren är ju verkligen min årstid och det är då jag är i som bäst balans med mig själv. Men i år ser jag faktiskt fram mot hösten, tro det eller ej. I augusti drar jag igång nästa kurs i yinyoga och eftersom det är någonting av det härligaste som finns så känns inte tanken på höst, kyla och mörker lika jobbig som tidigare år. Yinyoga är som att bli inlindad i bomull och känslan av mjukhet i kropp och sinne efter en timme är helt magisk. För mig handlar yinyoga så mycket om självkärlek. Att investera i sin egen hälsa och välmående. Och jag kan tycka att det är en av de finaste presenterna man kan ge sig själv. Det som tilltalar mig lite extra med yinyoga är att man till skillnad mot många andra yogaformerna inte på något sätt eftersträvar perfektion i positionerna, utan det finns lika många varianter av dem som det finns kroppar.

Häromdagen var jag och yngsta dottern nere på Alingsås Rygg & Idrottsklinik och kände på mattorna inför hösten så nu är det inte utan att jag längtar ännu mera. När man väl har landat på den sköna, mjuka ullmattan är det liksom svårt att slita sig.

Om du är intresserad av att testa yinyoga i höst tillsammans med mig så läs gärna lite mer under kurser här på sidan eller maila mig på anna@alingsasidrottsklinik.se Det vore fantastiskt roligt om just DU ville vara med! Min bestämda uppfattning är att världen skulle bli lite mjukare och kärleksfullare om fler människor utövade yinyoga lite oftare och den känslan vill jag såklart sprida till fler!

/Anna

Mod

Inför 2019 satte jag en intention för mig själv. En så kallad sankalpa. Jag valde ut tre ord som skulle fungera som mina vägvisare, önskningar och intentioner för det kommande året. De ord som jag valde och som jag bär med mig varje dag är mod, kärlek och acceptans. Tre ord som inte betyder mycket om de inte används. Då är det ju bara ord liksom. Men det tycker jag verkligen att jag har gjort. Jag har haft dem med mig som vägvisare när jag kört fast eller tappat fokus. Två av orden är betydligt svårare för mig att förhålla mig till. Och det ena av de orden är mod. Det är det som jag genom livet har fått kämpa mest med.

Som barn var jag oerhört feg och försiktig och var oftast obekväm med att pröva nya saker som jag inte kände mig trygg med. Och jag tror att den rädsla vi människor ofta bär på handlar om vad andra människor skall tycka. Vi har nog rätt ofta klart för oss vad vi skulle vilja göra, testa eller uppnå men tanken på ett eventuellt misslyckande skrämmer oss så mycket att vi begränsar oss i vårt sätt att leva. Men hur skall vi göra då? För att våga leva det livet vi vill? Bortom alla åsikter, andras eller våra egna…

Jag tror egentligen inte att begreppet orädd är lösningen. Vad betyder ens det? Jag tror egentligen mest att det bara handlar om att vara modig nog att ta rädslan i handen och börja trava på framåt, mot det mål du har framför dig. Att inte veta om du når fram eller vart du hamnar och men ändå har modet att våga trots dina tvivel och osäkerhet. Och det som sedan är belöningen för att du vågade, det stavas självförtroende.

Rädslan visar sig ofta i form av motstånd. Du intalar dig själv att du inte är värd det du önskar, du behöver bara komma i form först, det är nog ändå inte din grej, du är för gammal, det är ingen idé. Och så vidare, och så vidare. Vad är lösningen på det då? Kanske att helt enkelt bara ta emot rädslan. Sen den, acceptera den. Kanske rent utav tacka den för att den försöker hålla dig trygg. Men sedan.. Bara gå. Gör det du vill. Hoppa. Skutta. Eller kryp. Men ta dig framåt. Och med tiden kommer det gå lättare och lättare. Du kommer ha lättare att övervinna ditt obehag. Ditt självförtroende kommer öka och tillslut kommer rädslan över att misslyckas minska.

Kanske vi alla borde lyssna lite oftare på vår egen inre Pippi…

Det har jag aldrig prövat förut, så det klarar jag helt säkert…

/Anna

Vem som är anledningen

Såklart att det finns många orsaker till att jag inom de närmaste åren vill downshifta mitt liv ordentligt. Men här är kanske den främsta. Hon heter Sigrid, hon är 3 och ett halvt år, jag är hennes mormor. Och jag älskar henne gränslöst…

Ni kan tro att jag njuter över att få vara tillsammans med henne och det vill jag ha möjlighet att vara mer. Mycket mer. Tänk att kunna hämta henne tidigare på förskolan. Eller ha översovningar på en vardag. Få hänga sådär mycket och ha en egen relation. En Sigrid- och mormorrelation. Att få upptäcka världen tillsammans med henne. Vara närvarande i hennes uppväxt och finnas där för henne i alla lägen genom livet. Vad kan vara viktigare än det?

Det är en av mina största målsättningar i livet och en av de stora anledningarna varför jag vill skapa er utrymme för frihet i mitt liv.

Vad skulle du göra om du hade mer frihet att själv förfoga din tid?

/Anna

Min kropp, mitt tempel

Är du, precis som jag, en person som inte ens kan räkna de timmar du under din livstid har lagt ner på att kritisera din egen kropp. Som har hoppat upp och ner på vågen och definierat dit eget värde beroende på siffran den visar för dagen. Har du känt skam för att du ätit för mycket och haft ångest när du stått i ett provrum för att pröva kläder. Jag tror inte att du och jag är själva om det. Tvärtom så tror jag att många, de allra flesta rent utav, kan känna igen sig i det. Vi är så ängsliga i våra kroppar och låter stor del av vår självkänsla byggas på hur den ser ut. Många gånger har jag undrat vad det är jag och vi håller på med. Är inte livet för kort för att lägga energi på trivialiteter som hur våra kroppar ser ut. Huvudsaken är väl att de funkar som de ska och är hälsosamma? Det har ju inte alltid något samband med hur de ser ut. Eller hur? Resten är ju bara någonting vi själva har hittat på. Det här är vackert och estetiskt, det här tyder på självkontroll och så vidare, det finns ju bara i våra huvuden. Rent nonsens alltså.

Men hur svårt är det inte att utmana den normen? Det vi har blivit drillade med enda sedan vi var små. Själv jobbar jag på det hela tiden men det är verkligen ”work in progress”. Vissa dagar är det ärligt talat skitsvårt. Fast med tiden tycker jag nog ändå att det går lättare. Upplever att med åren så minskar ängsligheten allt oftare och istället ersätts den mer och mer av en känsla av tacksamhet. Tacksamhet över att ha en kropp som fungerar rätt bra trots allt. Som har burit tre barn. Och som orkar rätt mycket, är rätt stark, är förhållande frisk och låter mig uppleva roliga saker. Och detta leder ju såklart inte bara till ökat välmående utan framförallt en hissnande frihetskänsla. Helt plötsligt sätter jag inte samma begränsningar för mig själv. Och jag ser på mig själv med lite mer kärlek och respekt.

Och det mina vänner är rätt fint skit! Pröva’t vet jag!

/Anna

Tillbaka på gymmet

Vad jag hela tiden kommer tillbaka till när det gäller hälsan är balansen. Balansen mellan aktivitet och vila. Mellan yin och yang. Det ena är helt beroende av det andra för att vi skall må bra. Där tror jag en av de viktigaste nycklarna när det gäller hälsa ligger. Att varva och inse att för mycket eller för lite av det ena eller andra leder till obalans.

Det här är inte helt enkelt men jag tror att jag har hittat den bästa kombinationen för just mig. Jag varvar långsam, mjuk och stöttande yinyoga med tuff, snabb, tung, hård och svettig crossfit. Och jag märker på en gång att att det inte blir riktigt bra om det blir för mycket av den ena och för lite av den andra.

Jag har tränat crossfit regelbundet de senaste fem åren och även om utvecklingen har gått långsamt så har den hela tiden och framåt. Jag har haft rätt tur som har klarat mig från skador och har inte drabbats av några större motivationsdippar. Tvärtom har jag hela tiden tyckt det varit roligt och känt mig inspirerad till vidare utveckling inom sporten. Men nu under våren har min kropp inte riktigt varit med mig. Jag har en armbåge som har bråkat och en menisk som troligen har gått sönder. Det har gjort att jag har blivit väldigt begränsad i vad jag har kunnat göra och inte. Detta i kombination med en energinivå som inte har varit så hög har gjort att träningen inte flutit på som vanligt. De tre senaste veckorna har jag rent utav inte ens varit på gymmet. Just det där har skrämt mig en smula då jag är livrädd att tappa min träningsglädje.

Så idag var det comeback. Såååååå skönt även om kroppen var segare än någonsin. Som jag ser det så kan man välja att deppa ihop för det eller så kan man välja att bli inspirerad och motiverad och jag väljer det senare. Nu mina vänner är det sikte på fornstora toppformen och gamla personbästa. Jag inser att vägen kommer vara trög och motig. Det kommer vara tungt och jag kommer vilja ge upp. Men neverever att det kommer hända. Crossfit är ju något av det roligaste jag vet så här och nu startar jag om. Nytt blad. Mot tyngre vikter, mot snabbare tider. Och det skall bli så roligt!

/Anna

Vad jag drömmer om

Något som har blivit rätt tydligt för mig de senaste åren och det senaste halvåret i synnerhet är min längtan efter att leva ett enklare liv. Med mer frihet, mer tid över att vårda mina relationer med nära och kära och att uppleva allt det där som min själ längtar efter. Och ett liv med mindre prylar, saker, behov av pengar. Mindre ekorrhjul. Mindre störande surr…

Därför har jag satt upp ett rätt tydligt mål. Om fyra år så fyller jag femtio år. Då är jag halvvägs in i livet och då har jag troligen inte några hemmaboende barn längre. Då skall jag ha downshiftat rätt ordentligt tänker jag. Fyra år kanske låter som en evighet men jag inser att en sådan livsstilsomställning är svår att genomföra under en vecka. Jag tror att det bästa för mig är om processen får ta lite tid. Att det får gå lite stegvis.

Absolut först på min lista ligger att flytta till ett billigare boende. Min hyra är min tveklöst största utgiftspost så där finns mycket att göra. Där finns ju tusenlappar att spara varje månad. Jag tror nämligen att den enda rätta vägen att gå är att skära ner på de fasta kostnaderna. Och det rejält. Det som sätter käppar i hjulet är att det verkligen inte är något överflöd bland billigarare boenden i Alingsås där jag bor. Menmen, jag jobbar vidare på den pucken. Steg två är att göra sig av med prylar. Mindre saker är lika med mindre energi att ta hand om dem, mindre plats att förvara dem och minskade utgifter att köpa nya när de gamla går sönder eller blir utslitna.

Min plan är att ni skall få följa med på den här livsstilsförändringsresan och jag har fler konkreta mål som jag kommer att dela med mig av framöver.

De tankefällor som jag tror att det är lätt att hamna i när man vill göra en stor förändring i sitt liv är att det på något sätt skulle vara försent. Jag är för gammal, det tåget har redan gått… Tänker du så så sluta genast med det. Så länge man lever finns det tid över. Punkt.

Vanligt är även att vi fastnar i tankar som ”jag skall bara…” Vi skall bara tjäna lite mer pengar först, vi skall bara gå ner i vikt, vi skall bara ta oss ur en dålig reaktion osv. Sluta vänta. Bara gör. Nu. På en gång om det är det du önskar. Undanflykter är inget annat än rädsla.

Vad skall nära och kära tycka? Folk kommer att tycka att jag är galen… Skit i det. Följ ditt hjärtas innersta längtan och dina nära och kära kommer stötta dig. Annars får du ta ett rejält snack med dem. Dock inte fel att lyssna på deras kloka tankar och råd. Såklart. Men samma där. Låt inte andras rädslor sätta käppar i hjulen för dig.

Och slutligen. Om du tänker att just dina drömmar inte är viktiga. Att du är egoistisk och tänker på ditt välmående i första hand. Lägg av med det. Det är ditt liv, och det troliga är att du bara får ett. Lev det då fullt ut utifrån din egen passion och din egen längtan.

Så, vad längtar du efter. Funderar du på det ibland? Lever du ditt liv på rutin eller går du på i den riktning som kommer ta dig närmare ditt mål?

/Anna

Leva närmare naturen

För ungefär ett år sedan var jag med på en guidad meditation där syftet var att hitta våra dolda drömmar i livet. Det där som vi kanske inte redan tänkt på. Något nytt, som legat gömt. Direkt när meditationen var klar skulle vi skriva ner en mening, den första som dök upp i medvetandet. Jag skrev och blev lite förvånad när jag läste vad jag skrivit:

Att få leva mitt liv i balans, nära naturen, tillsammans med dig…

Den var jag inte direkt beredd på. Det är klart att jag alltid har uppskattat naturen, men jag har inte förstått hur viktig den är för mina drömmar och mitt välmående. Så sedan dess har jag försökt bejaka min önskan och börjat lära känna naturen sådär på riktigt. Att se den och att känna den. Att förstå den. Det kanske låter flummigt, men det har gjort så mycket för mitt välmående. Att gå ut i skogen och tanka syre. Att sätta sig vid en sjö och insupa storheten i allt det blå. Att krama ett träd…

Så helt i linje med det så gjorde jag någonting förra veckan som jag aldrig gjort tidigare. Jag valde bort sol- och bad semester till förmån för en vecka i fjällvärlden. Och även om vädret kanske inte visade sig från sin bästa sida så var det några härliga dagar. Och jisses vad energi det gav. Efter en extremt utmanande vinter och vår med alldeles för låg energi så var det en underbar känsla. Att varva ner huvudet och bara låta fötterna göra jobbet. Trampa på med ena foten framför den andra, i tystnad. Det gör mycket för oxytocinnivåerna i kroppen.

Forskning visar tydligt att vi människor mår bättre av att tillbringa tid ute i naturen. Blodtrycket sjunker, oro minskar och välmåendet ökar. Kanske att det kan inspirera till mer utomhusvistelse för fler än mig?

Lär återkomma i ämnet!

/Anna