Varför jag är så passionerat förälskad i yinyoga

I går var det då äntligen dags för start för terminens första kurs i yinyoga och den härliga känslan av att få möta och guida en ny grupp förväntansfulla yogisar är helt magisk. Just yinyoga är faktiskt en rätt ny förälskelse för mig. Min yogabakgrund handlar mer om dynamisk, svettig och kraftfull poweryoga. Lite som mitt liv i övrigt. Full fart framåt. För några år sedan hade jag aldrig prioriterat att en av veckans träningstimmar skulle gå till någon form av träning som man inte svettades av. Allt skulle maxas. Även yogan.

Nu vet jag bättre. Nu vet jag att allt handlar om balans. Balans mellan aktivitet och vila, balans mellan yin och yang. Om jag tränar svettig och hård crossfit flera gånger i veckan så är det perfekt balans att lägga till ett par pass med yinyoga också. Både för kroppen och för knoppen. Och jag är så oerhört glad att jag äntligen börjar lära mig det och faktiskt leva efter den devisen också. Jag är också väldigt, väldigt glad över att jag blev introducerad för yogaformen.

Egentligen är det en rätt fin historia. Hur yinyogan kom in i mitt liv. De åren som jag instruerade poweryoga gick en fantastiskt kvinna på mina pass. Hon var ny som yogi, men hon var oerhört målmedveten och disciplinerad. Hon utstrålade lugn och värme och jag blev alltid lika glad när hon kom på passen. Efter ett par år så drabbades jag av utmattning och tog uppehåll från mina yogagrupper. Några år gick och jag hade då en ganska komplicerad kärlekshistoria med yogan. Jag längtade ständigt till mattan, men varje gång jag rullade ut den och satte mig på den fick jag hjärtklappning och prestationsångest. Detta var en ständig kamp och varje gång jag inte fick det att fungera så blev jag än mer knäckt. Det var liksom en sorg att jag inte lyckades hitta tillbaka till något som hade varit så viktigt för mig så länge.

Men så en dag så träffade jag på min före detta yogi i ett helt annat sammanhang och hon berättade då för mig att hon precis hade gått en utbildning i yinyoga och nu hade startat egna grupper. Då hade jag ingen större koll på vad yinyoga var för något men jag kände ändå rätt tydligt att det var universums sätt att få mig tillbaka till mattan igen. Så jag anmälde mig till en kurs hon henne. Ska jag vara ärlig så var jag rätt skakis när jag gick dit första gången. Mest för att yoga hade inneburit så mycket sorg och ångest och jag var rädd att jag inte skulle palla. Men det gick fint. Jag bölade mig visserligen igenom hela första passet, men lugnet och stillheten på den mjuka, sköna yogamattan var så fantastiskt skönt att jag fastnade omedelbart. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Yinyoga har absolut ingenting med prestation att göra vilket var precis vad jag behövde. Och efter ett halvår på mattan så kom sugen, lusten och modet att undervisa yoga tillbaka. Klart att jag också ville utbilda mig för att kunna sprida denna fantastiska yogaform till resten av världen (eller ja, så många som möjligt iallafall). Så för ett år sedan gick jag min utbildning och det är jag otroligt tacksam över. För att få bidra till en liten mjukare värld och att ha möjlighet att bjuda in till stillhet och återhämtning i en alldeles för kaotiskt värld. Det är en ynnest mina vänner!

Yin står för tålamodet, stöttningen och den grundande energin. Yinyoga är därför en väg till vårt innersta. Att våga lyssna, att våga känna och att våga vara…

/Anna

Grön smoothie

Det senaste året så har jag snöat in helt på gröna smoothies. Jag kan till och med få värsta cravingen efter ett stort, illgrönt glas med nyttigheter. I synnerhet om mathållningen i övrigt varit lite för fattig på grönt några dagar. Kroppen liksom bara skriker efter goa växtfibrer, vitaminer, antioxidanter och andra göttigheter. Jag skulle säga att om man vill ge sin kropp det allra bästa så lägg till en grön dricka varje dag. Det behöver inte vara så mycket svårare än så!

Oftast blir det lite av vad som finns hemma i och den smakar aldrig exakt likadant som förra gången. Trixet för att få den god är enligt mig, att mixa den riktigt, riktigt slät för att undvika känslan av att dricka gräs. Och gärna ha i en avokado för att den skall bli extra krämig. OCH att servera den kall! Eller iallafall inte rumstempererad.

Oftast har jag i:

  • 1 avokado
  • 1 äpple (eller päron, eller kiwi eller annan valfri frukt)
  • Färsk spenat
  • Grönkål
  • Pressad citron eller lime ca en halv)
  • En bit färsk ingefära
  • Valfri vätska (vatten, kokosvatten, havremjölk eller liknande)

Mixa, mixa och mixa lite till! Och klunka 🙂 Mage och immunsystemet kommer skutta av glädje! Promise!

/Anna

Att glo på trädtopparna en stund

Efter bara ett par minuter i skogen känner jag hur andetaget hamnar rätt igen. Det blir långsammare och det blir djupare. Den syrerika luften i kombination med det mättade andetaget gör att sinnet helt plötsligt känns klarare.

Pulsen går ner och trycket över bröstet minskar. Spänningarna i käkarna som jag dragit på mig under dagen släpper så sakteliga…

Och jag sätter mig på en sten mitt i skogen och lyfter blicken. Det är något med trädkronornas vajande i vinden som är lugnande. Kanske är det samma effekt som vågornas rullande mot stranden? Oavsett vilket så låter jag mina sinnen ta över. Jag tar in det jag ser, jag hör det jag hör och jag känner de dofter som min hjärna registrerar. Tömmer hjärnan på andra oväsentligheter. Det enda som finns just här och nu är skogen och jag.

Jag skulle inte beskriva mig själv som religös i ordets vanliga bemärkelse. Men här och nu, som den lilla människan jag är mitt i allt det stora, kan jag nog till viss del förstå vad religon handlar om. Här finns någonting som är så mycket större än mig själv, som griper tag i mig och som på sätt och vis påvisar om hur liten jag är, men samtidigt ger mig möjlighet att hitta sinnesro och själslig styrka.

Det behövs ingen längre stund för att landa i mig själv igen. Känna att de spänningar kroppen bär på släpper. Jag är inne i en period där jag trappar upp min arbetstid och minskar på min sjukskrivning. Och det är jag ju såklart glad över. Att jag är på väg tillbaka på riktigt. Det går stegvis och i samråd med läkare och försäkringskassa. Men just nu är det rätt tufft. Typ 1 steg fram och 2 tillbaka. Men min läkare säger att det är så det skall vara. Att jag skall ha tillförsikt. Så jag försöker ha det. Och jag övar på acceptansen över att det är tufft och motigt. Och försöker lita på att jag är på väg åt rätt håll.

Så idag är jag ändå glad över att jag orkade promenera ut till närmaste sten och glo på trädtopparna en liten stund när jag kom hem från jobbet. Det kommer jag skriva ner i min tacksamhetsdagbok ikväll innan jag går och lägger mig.

/Anna

Är förmågan att känna tacksamhet en nyckel till att känna lycka?

Inser att jag är på väg att kasta mig ut på djupt vatten och att det finns en och en annan som kan bli lite provocerade här. Lycka, vad är ens det? Och är det någonting som man verkligen måste kämpa med för att hitta? Skall det ens vara så? Är lycka ens någonting som är viktigt?

Jo, för mig är det det. Inte så att livet måste vara på topp jämt. Eller jo, det hade ju varit superhärligt. Men det vet ju både du och jag att det inte är. Långt ifrån. Jag tror att det finns lika många olika definitioner på vad lycka är som det finns människor. Och nu kan jag såklart mest bara utgå från mig själv men för mig är lycka någonting som oftast på ett eller annat sätt finns närvarande i livet. Även när det är motigt och mörkt.

För mig kan det handla om en känsla av tillfredsställelse över att allt känns lugnt och ingenting är kaotiskt för stunden. Men det kan också handla om galen glädje över något härligt som händer. Så min erfarenheter att att lyckan både kan kännas stillsamt återhållen men även euforisk. Och alla nyanser där emellan.

Det finns många forskningsstudier som faktiskt stödjer ett samband mellan förmågan att känna tacksamhet och att vara välmående. Både när det gäller vår fysiska och psykiska hälsa. Så why not? Varför inte öva på att känna mer tacksamhet? Det finns ju inte direkt något att förlora. Och det är ju inte som om det tar vare sig någon tid eller energi. Det gäller bara att komma ihåg det. Själv har jag sedan ett par veckor skrivit tacksamhetsdagbok och det tar mig max ett par minuter. Det är inte mer komplicerat än att jag varje kväll, innan jag går och lägger mig, skriver ner tre saker som jag känner mig tacksam över i min kalender. Ibland är det stort och svulstigt, men det kan lika gärna vara den små detaljerna. Men jag känner ändå att det gör någonting med mig. Att jag fokuserar på det positiva i mitt i liv, det sista jag gör innan jag går och lägger mig gör att det är just en positiv känsla jag tar med mig in i natten. Och tro mig, för en som har haft rätt knöligt med sömnen de senaste åren så gör det skillnad.

Hur kan man göra mer för att öva på att känna tacksamhet? Jag tror att det handlar mycket om att börja jobba på sitt mindset. Att faktiskt aktivt börja lyfta blicken och se hur mycket bra du har, mitt framför ögonen. Att se glittret på vattnet, att vara närvarande i dina relationer (tänk bara på hur många fantastiska människor du har i din närhet), att njuta av en god middag, att upptäcka nya platser och så vidare. När man väl öppnar ögonen så finns det såååå mycket att vara glad över. Det finns rent utav ingen hejd på det.

Och när man sedan börjat öva upp förmågan att känna tacksamhet då är det dags att levla upp ett snäpp och börja dela med sig. Det är då det börjar hända magiska saker på riktigt. När man uttrycker sin tacksamhet. Både för sig själv (till exempel genom att skriva ner det i en tacksamhetsdagbok) men även till andra. Om du skickar iväg det där smset till en vän där du uttrycker tacksamhet över att ha hen i ditt liv så övar du både på att aktivt känna tacksamhet, men gör även hen glad. Samma sak om du blir generösare med att strö komplimanger runt omkring dig. Tänker du något positivt om någon annan människa, berätta det då! Vad skulle kunna gå fel? På vilket sätt skulle världen bli en sämre plats om vi talade om för andra att vi uppskattar dem liksom?

Det här är iallafall någonting jag vill fortsätta öva på. Så just idag är jag tacksam över:

Att jag har en kropp som pallade att jag körde slut på den med ett monsterpass på gymmet tidigare i förmiddags.

Att mitt älskade barnbarn äntligen är hemma igen och jag skall få kramas med henne om bara några minuter.

Att även om jag saknar min kärlek i livet något alldeles förfärligt mycket nu när han är där och jag är här denna helgen, så är jag oerhört tacksam över att fortfarande vara lika kär som jag var för två är sedan när vi träffades.

Vad är du tacksam över?

/Anna

Att braka rätt in i hösten

Att jag är en person som starkt ogillar allt som har med mörker, fukt och kyla har väl knappast undgått någon. Varje höst basunerar jag ut min frustration över att den härliga sommaren redan är över och varje år försöker jag förtvivlat omfamna hösten och den kommande, än förfärligare vintern. Med samma klena resultat. Oavsett strategi ?. Många talar så längtansfullt om tända ljus, mysiga kvällar i soffan, raggsockor och baljor med te. Och det är ju mysigt. Såklart. Problemet är att jag är rätt klar med det efter ett par veckor. Sedan vill jag ha dagsljus igen. Och en temperatur och luftfuktighet så att man inte fryser in i ben och märg. Gnällig? Jag? Inte då…

Så i år då? Vad är min strategi denna gången? Vojne vojne… Det känns som om jag vid fyrtiosex års ålder har prövat alla redan.

Men om jag nu har sagt att jag skall omfamna den. Hösten. Så kanske jag skulle bli bättre på att umgås med den. På riktigt. Sätta på mig de varmaste och regntåligaste kläderna och faktisk gå ut och hänga med den. Inte bara genom att cykla till bussen på morgonen eller att ta några svampturer i skogen på helgen. Utan vara utomhus mycket mer i vardagen. Det fungerar ju iallafall rätt okej tills det blir mörkt ute. Kanske jag kan lära mig att uppskattat hösten om jag lär känna den och sedan begränsa mig till att bara känna agg mot vintern?

Det är klart att jag skriver det här lite med glimten i ögat och det kan ju tyckas rätt meningslöst att lägga så mycket som en gnutta energi på att ogilla en (eller två egentligen, men när det kommer till vintern är ordet ogilla lite för milt) årstid. Och det är det ju såklart. Men för mig är det på riktigt. Jag kan nästan få panik när jag tänker på att jag inte skall bli varm på riktigt igen på mer än ett halvår. Eller att leva innesluten i detta förlamande mörker som snart är här. Och jodå, jag uppskattar såklart också vackra höst- eller vinterdagar med klar, krispig, syrerik luft. En promenad i skog i höstskrud är fantastiskt. Eller dagar med gnistrande snö som badar i vintersol är också helt magiskt. Verkligen. Men de dagarna är ju så få. De där dagarna när allt är jämngrått, kallt, blåsigt och regnigt är ju betydligt fler. Eller hur?

Vad har du för strategi att överleva? Är du en höst och vintermänniska? Kom gärna med dina bästa överlevnadstips.

/Anna

Fungerar meditation verkligen?

Jag har ju tidigare skrivit om meditation och hur jag försöker öva lite mer målinriktat på det än tidigare genom att jag numera avsätter en stund varje morgon för just det. För mig handlar meditation om att försöka tömma sinnet genom att koncentrerat hålla mig till nuet. Det finns mängder av olika tekniker att använda sig av, och jag prövar mig så sakteliga framåt vad som passar mig. Jag skulle ljuga om jag sa att det går lätt, för det kräver ta mig tusan en del tålamod. Men mitt mål är att försöka stilla mitt sinne en smula för att på så sätt bättre komma i kontakt med mitt sanna jag, liksom bakom allt brus. Meditation hjälper mig att bli mer klarsynt helt enkelt. Och även om det är svårt, så känner jag att det fungerar. Jag känner mig mer balanserad när jag startar dagen.

Och det har väl inte undgått någon att meditation sägs ha goda mängder av goda effekter för vårt mående. Men vad säger egentligen forskningen i ämnet. Finns det någon vetenskaplig evidens att meditation faktiskt fungerar? Eller är de positiva effekterna bara hittepå?

Jomen, det är faktiskt så det har forskats en hel del på ämnet de senaste åren. Bland annat så finns det en hel del forskningsstudier som har kartlagt hur meditation kan förebygga och minska stress. Och just stress verkar vara det ämne som i nuläget är mest välbeforskat när det gäller meditation. I en studie fann man till exempel hur stresshormonerna tydligt sjönk i samband med meditation hos patienter med ångestproblematik. Och en annan studie visade att så lite som 10 minuters meditation hjälpte patienter med ångest att få bättre fokus. Så det verkar finnas en rätt stark evidens för att meditation är en effektiv metod för att lindra stress.

Man har även i andra studier funnit att kreativiteten kan öka hos de som mediterar. Men även något som jag tycker är väldigt intressant, man har forskat på hur meditation kan förbättra smärttolerans, smärtgräns och minska ångest relaterad till smärta. Sådana resultat känns ju oerhört viktiga med tanke på alla patienter som lever med en komplex smärtproblematik.

Andra positiva hälsoeffekter av meditation som forskningen stödjer är: sänkt blodtryck, ökat immunförsvar, bättre känslomässig balans och även hur inflammationer i kroppen minskar i samband med meditiation.

Men rätt schysta effekter ändå va?

Så jag fortsätter och öva på tänker jag. Eftersom jag själv har det lite svårt med koncentrationen just nu (på grund av en hjärna som läker från utmattning) så använder jag mig mest av guidade meditationer i nuläget. För mig känns det liksom lättare. Det finns mängder av olika appar man kan använda sig av. Och det som är extra smidigt är att man kan välja lämplig längd på dem. Om man som jag har begränsat med tid på morgonen (vill ju inte gärna missa bussen) och inte vill hålla koll på klockan själv så är det en väldigt bra hjälp. Bara att sluta ögonen och hänga med helt enkelt. Just nu håller jag på att pröva mig fram bland olika appar, så min tanke är att jag skall dela med mig av mina bästa tips framöver!

Men hur är det med dig? Mediterar du? Har du några positiva erfarenheter att dela med dig av? Eller skulle du vilja lära dig att meditera? Eller tycker du att det bara verkar tramsigt? Berätta gärna!

/Anna

Att ha mod att leva sina egna drömmar

Det som jag tror oftast bromsar oss människor från att leva fullt ut, precis som vi själva vill och att följa våra drömmar, är rädslan vad andra skall tycka. I all vår ängslighet så är det viktigare att fortsätta tillhöra gruppen än att följa vår egen övertygelse. Att våga gå emot det som gruppen (familjen, vännerna, samhället) satt upp som norm kan för många vara läskigare än döden. Ganska naturligt egentligen, då våra hjärnor fortfarande är skapta att fungera som när vi levde på savannen för om vi då inte lyckades smälta in i gruppen och bidra till det som gynnade gruppen bäst så blev vi helt enkelt uteslutna. Vilket faktiskt innebar döden. På riktigt. Och eftersom våra hjärnor inte utvecklats så vidare mycket under evolutionens gång utan den fortfarande är programmerad att hjälpa oss hålla oss kvar i gruppen så är det det vi kämpar med, trots att det inte längre behövs för vår överlevnad.

Det här är någonting jag har fightats med dagligen i större delen av mitt liv. Och det är jag definitivt inte ensam om. Många med mig kämpar med precis samma saker. Jag verkligen avskyr hur jag låter mina rädslor för vad gruppen skall tycka styra mina beslut. För även om jag ofta i livet har gått min egen väg så tycker jag fortfarande inte att det är lätt. Det är helt enkelt ofta läskigt som fan. Men jag fortsätter att gå min egen väg så mycket som jag vågar. Och vad jag önskar mest av allt är om vi kan hitta ett sätt att lyfta varandra i det. I att våga leva livet fullt ut, utifrån egen passion, dröm, lust och målsättning. Att lyfta och peppa istället för att döma, snacka skit och ifrågasätta. Det skulle göra allt så mycket enklare.

Alltså, jag fattar att jag inte är något nytt på spåret här och all cred till människor som är bra mycket modigare än vad jag är. Som verkligen lever sitt liv fullt ut utan att på något sätt låta sig hindras av vad gruppen tycker. Jag är egentligen bara en priviligierad, heterosexuell, vit, medelålders kvinna, född i ett land där allt är rätt tillrättalagt, uppfostrad av två föräldrar i ett medelklassamhälle. Det är ju inte så att jag har fått kriga speciellt mycket i mitt liv. All ödmjukhet inför det faktum alltså. Men… jag har också slängt mig ut, jag har också varit modig. Gjort läskiga saker. Folk har skakat på huvudet, snackat skit och tro mig, jag har känt mig väldigt ensam ibland. Men jag är så sjukt tacksam över att jag ändå på många sätt vågat få min egen väg. Och med övning och ålder så har ängsligheten inför gruppens tyckande, tänkande och dömande dessutom minskat. Betydligt till och med. Vilket är sjukt befriande.

Jag minns att jag redan som barn hade svårt att foga mig till gruppens normen och helst ville bestämma själv men det var när jag som 15 åring vågade välja ett annat gymnasium än vad alla mina vänner gjorde som jag kände mig modig för första gången. Så mycket tyckande och tänkande redan då. Fy vad ledsen och ensam jag kände mig. För att inte tala om när jag som nittonåring valde att fullfölja en oplanerad graviditet, trots lågkonjuktur och det faktum att vare sig jag eller den blivande pappan hade någon fast inkomst. Gissa hur mycket det snackades och gissa hur hårdhudad jag fick spela för att inte låta folk tro att jag brydde mig?

Eller när jag som fyrtioplussare, i min sämsta form ever knatade in på en crossfitbox och tydligt uttalade att jag vill lära mig att göra pullups. Fast jag både var gammal, överviktig och otränad. Eller när jag fick panik på att få värmeslag när jag tränade, slängde av mig tröjan och fortsatte träna med allt mitt fluff hoppandes och skuttandes runt omkring mig. Det var läskigt som fan. Tro mig. Och klart att jag också har svårt att släppa om folk tittar snett, höjer på ögonbryn eller tänker att jag tror att jag är i bättre form än vad jag i själva verket är.

För att inte tala om att som trebarnsmamma och dessutom mormor bli tvärförälskad och ha mage nog att flasha detta på sociala medier. Skrika ut min lycka som om jag vore någon tonåring. Vojne vojne… Eller som nu. Stå vid ett vägskäl i livet, starta ett eget företag, börja blogga (hallå, vem vill läsa den liksom, hur intressant tror du att du är egentligen?) och dela med sig om vad som försiggår i mitt liv. Uttala mina mål. Vad säger Jante och Luther om det tror ni? Jag vill att mitt företag skall växa och jag tror stenhårt på det. There it is!

Och inte nog med det. Lägga upp bikinibilder på din medelålders mammakropp? Med fluff, handtag, rynkor, lårgropar och bristningar… Herregud kvinna… Vem tror du att du är?

Om jag nu i alla dessa situationer skulle lyssnat på gruppen, låtit mig hindrats av vad andra tyckt och tänkt, inte vågat följa mitt hjärta och min innersta önskan… Hemska tanke, hur hade mitt liv sett ut då? Hur långt hade jag kommit? Hur lycklig hade jag varit?

Vad vill jag nu ha sagt med detta då? Jo, min önskan är att vi allihopa från och med nu blir bättre på att slänga oss ut och vågar följa vårt hjärtas innersta önskningar och längtan. Lite oftare. Och att vi alla blir medvetna om att vi kanske inte i alla lägen behöver dela med oss om vi tycker att någon agerar crazy eller mot gällande normer. Tänk istället att den personen är sjukt modig och om du inte fixar att bidra med pepp och stöd. Välj då hellre att vara tyst. Kan vi inte försöka med det? Tillsammans?

Gissa nu hur läskigt det är att posta detta inlägget…

Kram på er!

/Anna

Nya rutiner inför hösten

Känner du precis som jag att just den här tiden på året då du är som mest inspirerad och motiverad att sätta nya rutiner eller vanor, kanske till och med göra en rejäl livsstilsförändring? Inte så konstigt. Efter semestern är vi förhoppningsvis uppfyllda med energi (kanske inte så mycket som vi önskar, men troligen är energinivåerna åtminstone högre än innan vi gick på semester). Laddade batterier har vi ju hört talas om liksom. Vi har vilat och vi har tankat med d-vitamin. Och nu är hösten snart här på riktigt. Klart att vi vill hitta sätt att må bättre, att konservera den energi vi laddat. Att prioritera vår hälsa och det som får oss lyckliga. Det är ju rätt naturligt egentligen. Tricket tror jag är att inte gå ut stenhårt, utan att välja en vana eller möjligtvis ett par och få dem att sitta ordentligt innan det är dags att ta tag i nästa. Att inte tro att vi skall palla att göra allt på en och samma gång. Då har vi ju tömt hela energireserven innan hösten knappt har börjat. Och det är ju inte vidare fiffigt.

För mig är det mina morgonrutiner som jag vill jobba på. Jag är en inbiten kvällsmänniska och hur tidigt jag än går och lägger mig på kvällen så är morgonen lite av en plåga. Min väckarklocka ringer klockan sex på morgonen och jag vill bara gråta varje gång. Inte för att jag inte vill att en ny dag skall börja, tvärt om. Men för att jag avskyr att starta dagen med att ha en tid att passa. Min buss går hemifrån strax efter klockan sju och hur jag än gör så känner jag mig stressad av det. Egentligen rätt märkligt, en timmes vakentid borde ju räcka innan innan jag behöver gå hemifrån kan tyckas, men jag tror att det mest handlar om att jag behöver ha koll på klockan som gör att jag känner mig jagad. Så min ambition i år är att göra min morgon lite lugnare och mer lustfylld. Och egentligen handlar det mest om två saker. Lägga 10 minuter varje morgon på yogamattan och att äta en ordentlig frukost. Simpelt kan tyckas, men inte för mig. För mig är det en utmaning. Men jag hoppas och tror att det kommer att hjälpa mig att må bättre. Ambitionen med yogamattan är inte större än att jag skall sitta på den i minst 10 minuter. Sedan vad jag gör där återstår att se. Om det blir en ordentligt meditation, lite sköna yogarörelser eller om jag bara kommer sitta där och stirra tomt ut i luften återstår att se. Men min förhoppning är att den stunden kommer minska min känsla av morgonstress och att den på kommer att grunda mig och även ge mig en chans att sätta intentionen för min dag.

När det kommer till frukostvanorna så är det helt enkelt att bara göra det. Bara sätta mig ner och ge min kropp en näringsrik start på dagen trots att min kropp bara skriker efter att krypa ner i sängen igen. Jag är en sådan som har svårt att äta på morgonen men jag vet av erfarenhet att dagen och livet blir så mycket bättre om jag börjar med en bra frukost så därför gör jag det. Punkt.

Jag börjar där så får vi se. Min tanke är att när de rutinerna väl sitter så skall jag även börja jobba ordentligt med mina kvällsrutiner. Känns som en lagom ambitiös plan inför kommande höst.

Men nu är jag nyfiken på dig. Vilka nya rutiner tänker du försöka sätta inför hösten?

Komma igång med träning? Bli bättre på att ta med matlådor till jobbet? Hitta mer tid för avkoppling? Avsätta mer tid för dina vänner? Minska skärmtid? Har du identifierat vilken ny vana som skulle kunna hjälpa dig att må bättre, känna lite mer lycka och lugn i din vardag? Eller tycker du helt enkelt att hela grejen med nya vanor är larvig och överskattad?

Dela gärna med dig.

/Anna

Vad gör jag på en söndag?

En vecka kvar på semestern innan det är dags att återvända till jobbet igen. Jag har haft en fantastiskt fin semester och jag har haft möjlighet att tillbringa mycket tid tillsammans med mina nära och kära vilket är det viktigaste för mig. Att ha min familj nära är det bästa jag vet. Jag har verkligen varit inne i ledighetsbubblan men nu, med en vecka kvar till jobbstart så börjar det så smått bli dags att planera lite bättre för kommande höst. Vissa saker (det mesta faktiskt) är jag grymt peppad på, men sedan finns det även en del saker i mitt liv som funkar rätt kass och som jag behöver ha nya strategier för.

Så idag tillbringar jag dagen här. Uppkrupen i sängen. Med mina böcker, mina pennor och med mina tankar. Jag varvar roliga uppgifter (plugga inför kommande yogakurser och sätta upp mål för framtiden) med lite mer utmanande uppgifter som att fundera på hur jag skall hantera min arbetssituation och fortsatta sjukskrivning. Jag är just nu sjukskriven på femtio procent och om min rehabplan håller så är jag uppe på hundra procent i arbetstid igen i mitten av oktober. Och att jag för andra gången i mitt liv i vintras, hamnade i ett läge där jag blev sjuk på grund av arbetsplatsrelaterad stress kräver inte så lite eftertanke. Never again säger jag bara. Så planen idag är att varva roliga, inspirerande och peppiga funderingar med lite mer utmanande.

Till min hjälp har jag införskaffat en helt magisk kalender/bok från Sporrong form. Planera för din lycka- En kalender för att hitta rätt fokus i ditt liv. Boken är inte bara väldigt vacker utan jag tror även att den passar mig som handen i handsken. Den fungerar som ett planeringsverktyg för att hjälpa till att skapa mer balans i livet och är ett långsiktigt verktyg för att jag skall nå mina mål och för att jag skall kunna fokusera på rätt saker. Kalendern innehåller flera olika verktyg och jag är grymt taggad att komma igång. Så nu sitter jag här med färgglada pennor redo att börja planera upp min höst. Jag har så mycket roligt att se fram mot och jag bara älskar att sätta upp mål och jobba mig mot dem. De tre arenorna som jag jobbar på är arbetslivet, privatlivet och mitt egna företag. Mål, delmål och strategier för dessa skall sättas på pränt för min erfarenhet är att jag blir extra taggad att nå dem om jag skriver ner dem. Såklart att jag kommer dela med mig mer om detta längre fram!

Hur brukar du göra? Skriver du också ner dina mål eller har du andra strategier för livet? Är nyfiken på hur andra gör så berätta gärna!

/Anna

Btw: Är sjukt glad och för att bloggen får mer läsare hela tiden och jag är väldigt tacksam för all hjälp ni vill bidra med att sprida den till andra. Tack snälla ni!

Jag delar alla blogginlägg på Studio Stillas Facebook sida. Så följ gärna den för att lätt se när bloggen är uppdaterad! Kram på er

Min nya utmaning

Jag har ju tidigare berättat om min vilja att downshifta mitt liv rätt rejält. Och någonstans måste man ju börja. Så nu gör jag det. Idag går startskottet på riktigt. För att kunna nå mitt mål med en större frihet i livet måste jag först och främst hitta ett sätt att strypa mina utgifter. Och vad är bättre än att starta med ett köpstopp? Mindre nya prylar leder till mer pengar kvar på kontot och mindre tid och energi att ta hand om dem. Och som bonus är jag lite schyst mot miljön. Nu vill jag inte se mig som någon storshoppare direkt, men det ska bli spännande att se om det blir någon skillnad på kontot eller ej. Min utmaning innebär att jag inte skall shoppa någonting mellan den 1:a augusti och den 1:a december. Det som är undantaget är mat, hygienartiklar, presenter och upplevelser. Sedan kommer jag göra även göra undantag om det är absolut nödvändning. Exempelvis, går mina träningsskor sönder tänker jag köpa nya. För de är liksom livsnödvändiga för min överlevnad 😉 Men inga nya kläder, ingen ny inredning, inga tidningar, inga böcker. Inte den minsta lilla ljuslykta liksom.

Jag börjar där. Så får jag utvärdera i december när jag är klar. Kan tyckas vara babysteps. Man kan ju köra betydligt mer hardcore än så. Men för min del känns det viktigare att jag lyckas med min utmaning och det att det ger mig självförtroende att lyckas istället för att sätta så skyhöga mål att det blir svårt att nå dem på en gång. Mål och delmål alltså. Går detta lätt och enkelt så är ambitionen såklart att sätta ännu högre mål nästa gång.

Fyra månader köpstopp alltså. Utifrån mina egna regler. För miljön, för mitt sparkonto, för det fysiska utrymmet hemma och för att på sikt nå mina mål om ett friare liv. Vad säger du? Sugen att hänga på?

/Anna