Att ha mod att leva sina egna drömmar

Det som jag tror oftast bromsar oss människor från att leva fullt ut, precis som vi själva vill och att följa våra drömmar, är rädslan vad andra skall tycka. I all vår ängslighet så är det viktigare att fortsätta tillhöra gruppen än att följa vår egen övertygelse. Att våga gå emot det som gruppen (familjen, vännerna, samhället) satt upp som norm kan för många vara läskigare än döden. Ganska naturligt egentligen, då våra hjärnor fortfarande är skapta att fungera som när vi levde på savannen för om vi då inte lyckades smälta in i gruppen och bidra till det som gynnade gruppen bäst så blev vi helt enkelt uteslutna. Vilket faktiskt innebar döden. På riktigt. Och eftersom våra hjärnor inte utvecklats så vidare mycket under evolutionens gång utan den fortfarande är programmerad att hjälpa oss hålla oss kvar i gruppen så är det det vi kämpar med, trots att det inte längre behövs för vår överlevnad.

Det här är någonting jag har fightats med dagligen i större delen av mitt liv. Och det är jag definitivt inte ensam om. Många med mig kämpar med precis samma saker. Jag verkligen avskyr hur jag låter mina rädslor för vad gruppen skall tycka styra mina beslut. För även om jag ofta i livet har gått min egen väg så tycker jag fortfarande inte att det är lätt. Det är helt enkelt ofta läskigt som fan. Men jag fortsätter att gå min egen väg så mycket som jag vågar. Och vad jag önskar mest av allt är om vi kan hitta ett sätt att lyfta varandra i det. I att våga leva livet fullt ut, utifrån egen passion, dröm, lust och målsättning. Att lyfta och peppa istället för att döma, snacka skit och ifrågasätta. Det skulle göra allt så mycket enklare.

Alltså, jag fattar att jag inte är något nytt på spåret här och all cred till människor som är bra mycket modigare än vad jag är. Som verkligen lever sitt liv fullt ut utan att på något sätt låta sig hindras av vad gruppen tycker. Jag är egentligen bara en priviligierad, heterosexuell, vit, medelålders kvinna, född i ett land där allt är rätt tillrättalagt, uppfostrad av två föräldrar i ett medelklassamhälle. Det är ju inte så att jag har fått kriga speciellt mycket i mitt liv. All ödmjukhet inför det faktum alltså. Men… jag har också slängt mig ut, jag har också varit modig. Gjort läskiga saker. Folk har skakat på huvudet, snackat skit och tro mig, jag har känt mig väldigt ensam ibland. Men jag är så sjukt tacksam över att jag ändå på många sätt vågat få min egen väg. Och med övning och ålder så har ängsligheten inför gruppens tyckande, tänkande och dömande dessutom minskat. Betydligt till och med. Vilket är sjukt befriande.

Jag minns att jag redan som barn hade svårt att foga mig till gruppens normen och helst ville bestämma själv men det var när jag som 15 åring vågade välja ett annat gymnasium än vad alla mina vänner gjorde som jag kände mig modig för första gången. Så mycket tyckande och tänkande redan då. Fy vad ledsen och ensam jag kände mig. För att inte tala om när jag som nittonåring valde att fullfölja en oplanerad graviditet, trots lågkonjuktur och det faktum att vare sig jag eller den blivande pappan hade någon fast inkomst. Gissa hur mycket det snackades och gissa hur hårdhudad jag fick spela för att inte låta folk tro att jag brydde mig?

Eller när jag som fyrtioplussare, i min sämsta form ever knatade in på en crossfitbox och tydligt uttalade att jag vill lära mig att göra pullups. Fast jag både var gammal, överviktig och otränad. Eller när jag fick panik på att få värmeslag när jag tränade, slängde av mig tröjan och fortsatte träna med allt mitt fluff hoppandes och skuttandes runt omkring mig. Det var läskigt som fan. Tro mig. Och klart att jag också har svårt att släppa om folk tittar snett, höjer på ögonbryn eller tänker att jag tror att jag är i bättre form än vad jag i själva verket är.

För att inte tala om att som trebarnsmamma och dessutom mormor bli tvärförälskad och ha mage nog att flasha detta på sociala medier. Skrika ut min lycka som om jag vore någon tonåring. Vojne vojne… Eller som nu. Stå vid ett vägskäl i livet, starta ett eget företag, börja blogga (hallå, vem vill läsa den liksom, hur intressant tror du att du är egentligen?) och dela med sig om vad som försiggår i mitt liv. Uttala mina mål. Vad säger Jante och Luther om det tror ni? Jag vill att mitt företag skall växa och jag tror stenhårt på det. There it is!

Och inte nog med det. Lägga upp bikinibilder på din medelålders mammakropp? Med fluff, handtag, rynkor, lårgropar och bristningar… Herregud kvinna… Vem tror du att du är?

Om jag nu i alla dessa situationer skulle lyssnat på gruppen, låtit mig hindrats av vad andra tyckt och tänkt, inte vågat följa mitt hjärta och min innersta önskan… Hemska tanke, hur hade mitt liv sett ut då? Hur långt hade jag kommit? Hur lycklig hade jag varit?

Vad vill jag nu ha sagt med detta då? Jo, min önskan är att vi allihopa från och med nu blir bättre på att slänga oss ut och vågar följa vårt hjärtas innersta önskningar och längtan. Lite oftare. Och att vi alla blir medvetna om att vi kanske inte i alla lägen behöver dela med oss om vi tycker att någon agerar crazy eller mot gällande normer. Tänk istället att den personen är sjukt modig och om du inte fixar att bidra med pepp och stöd. Välj då hellre att vara tyst. Kan vi inte försöka med det? Tillsammans?

Gissa nu hur läskigt det är att posta detta inlägget…

Kram på er!

/Anna

4 reaktioner på ”Att ha mod att leva sina egna drömmar

  1. K-H skriver:

    Finaste starkaste Anna – så fantastisk bra du gör – och modigt – fel ord – självklart att du lever ditt liv 🙂

    Ofta är det vad andra tycker – jag lever också mitt liv – men är inte bra på att ta tag i mig själv – orkar inte / är för bekväm – kan inte lyfta mig själv ”upp ur hålet”- som Münchhausen som lyfte sig själv i sin hästsvans 😉
    Det gör du !
    Jag följer dig och lär 🙂
    Tycker att du har fantastiske förebilder i dina föräldrar, din familj – och ert starka gemenskap.

    • Anna skriver:

      Tack tack tack fina du för dina ord. Du skall bara veta hur mycket de värmer ❤️ Underbart om vi kan inspirera varandra till en friare, lyckligare och mer lustfyllt liv. Jag har nog alltid varit ganska bra på att lyfta mig själv i min hästsvans, men även jag säckar ihop i självömkan och lathet då och då. Tro mig på den ?

      Tack för att du följer, är glad för dit stöd! Kraaam ?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *