Vad är din passion. Lever du den?

När jag har hälsosamtal med mina elever på jobbet (jag jobbar ju som skolsköterska på en gymnasieskola) så diskuterar vi såklart livsstilsfrågor som mat, träning, sömn, alkohol och så vidare. Men vad jag också tycker är viktigt att diskutera är vad de fyller sitt liv med,  som skänker dem glädje. Det som får hjärtat att slå lite fortare och tiden att flyga. En och annan spelar kanske fotboll eller något instrument, skriver dikter eller målar. Men väldigt många gör precis ingenting. Nästan alla kan redovisa hur de som barn hade en mängd aktiviteter men när det nu nått gymnasieåldern så är dessa saker för länge sedan bortprioriterade. För att de upplever att de inte hinner eftersom skolan och kompisar tar all deras tid. (Det är förvisso inte hela sanningen för många av dem lägger timtal på att kolla serier, fippla med telefonen eller slösurfa på datorn).

Detta beteende har även vi som är vuxna. Vi flänger runt och skall hinna med jobb, familj, handla, laga mat, hjälpa till med läxor och så vidare i all oändlighet. Och den där dyrbara tiden vi får över kraschar vi i soffan med telefonen eller paddan klistrad i händerna bara för att få en chans till andningshål. En stunds distraktion. Och där fastnar vi längre än vad vi hade tänkt oss. Istället för att faktiskt göra det där som vi längtat efter att få göra, det där som gör att livet får flow och tiden bara rusar iväg. Det vi känner passion för.

Det jag vill komma till är att eftersom vi redan i tonåren har en tendens att tappa bort det där glädjefyllda som ger oss sinnesro och som vi gör utan krav på prestation utan bara för att det är roligt så lyckas vi inte heller hitta tillbaka till det som vuxna. Min erfarenhet säger att många inte ens reflekterar över det. Vad gillar du att göra bara för att det är kul? Öhhhhh, jag vet inte…  blir svaret.

Så nu till mitt förslag. Hösten är här och den är på många sätt förändringens tid. Så ta chansen att avsätta tid för det du går i gång på. Du vet det där som får ditt hjärta att slå lite fortare. Eller det som får dig alldeles lugn. Hemma. Tillfreds. Din passion kan handla om vad som helst. Göra något kreativt, skapa, läsa, skriva poesi, spela ett instrument, handarbeta, snickra, träna. Orientera, måla akvarell eller knyppla. Eller diskutera livsfilosofi. Du vet det där som gör att du upplever flow och känner hur hjärtat är med. Har du ingen aning, ta då en funderare över vad du genuint tycker om att göra. Vad gjorde du som barn? Vad drömde du om då? Oavsett vad det är. Bara gör det. Ta dig tid! 

Livet är för kort för att bara jag om kring. Vi måste utnyttja vårt dyrbara liv mer än så.  Vad vill du fylla det som inte handlar om prestation, krav, resultat eller pengar? Vad får ditt hjärta att slå fortare och din tid att flyga?

/Anna

Hur skulle världen se ut?

Ibland undrar jag hur världen skulle se ut om alla människor med någorlunda regelbundenhet la sig ner på en mjuk yogamatta och gav sig hän. Släppte taget och lät andetaget ta plats. Lät kroppen, sinnet och hjärtat mjukna. Tror ni att folk skulle strida, kriga, och med hjärtan av sten låta andra lida. I det stora… I världskonflikter, i krig. Låta barn svälta och våldta, mörda och lemlästa för att äga mera makt. Och i det lilla… Snacka skit, skapa konflikter, misshandla, trycka ner, slå ihjäl…

Tänk om de snubbligaste av snubbarna i världen tog sig tid att kravla runt på en yogamatta ett par gånger i veckan… Jag tror att världen hade sett lite annorlunda ut. Naivt kanske… En utopi… självklart. Men ändå, det gör någonting med hjärtat att tillbringa tid där. Även deras kanske hade fått lite mer utrymme?

Sådana funderingar hjälper mig att inte tappa hoppet om mänskligheten vissa dagar…

/Anna

Att tro på sig själv och sitt företagande

Just nu är jag inne i en process där jag funderar på vilken riktning jag skall ta sikte på med mitt lilla företag. Min plan framåt är att jag på sikt ska kunna gå ner i tjänst på mitt fasta jobb och köra eget resten av tiden. För att uppleva mer av den där friheten och lite mindre av det där ekorrhjulet som jag har pratat om tidigare. Jag tänker såklart fortsätta med mina yogakurser. Och skriva här. Det är ju det jag gör än så länge i mitt företag. Men sedan har jag typ tusen andra idéer till som jag vill utveckla. Bokstavligen tusen. 

Och det är ju kul. Förstås. Jag måste bara bestämma mig i vilken ordning jag skall börja. Så nu sitter jag och jobbar ganska intensivt med min affärsplan. Det är verkligen inspirerande men samtidigt rätt utmanande. Men jag gillar det. Att fundera, analysera och att drömma. Jag har ju drivit företag förut men på den tiden skrevs det inte någon affärsplan. Ibland kan jag fundera på det, om jag inte hade tyckte företagandet varit mycket roligare då för 25 år sedan, om jag hade haft en plan, satt upp konkreta mål. Jag tror faktiskt det. Istället la jag all min energi de åren på att bara tugga mig framåt, jobba på och kände oftast ingen större glädje eller inspiration i det jag gjorde. Det var helt okej, men inte mer än så liksom. 

Men den här gången gör jag det med en helt annan approach. OCH. Med ett helt annat självförtroende. Den här gången tror jag på mig själv och på mina idéer stenhårt. Och jag uttalar mina mål högt. Eller ja, jag skriver iallafall ner dem. Långsiktiga och kortsiktiga. Vad skall jag annars ta sikte på liksom? Jag har ganska klart för mig vad vill att mitt företag skall befinna sig inom ett år och inom fem år. Hissnande. Men peppigt som sjutton. Och coolt. Jag ser så tydligt vart jag vill i livet och då är mitt företag en stor och viktig del av det. Och jag ger blanka tusan i att jag är en medelålders tant och hur många som skakar på huvudet åt mig. Livet är här och nu, och det tänker jag leva fullt ut. Dessutom kommer jag jobba miiiinst 25 år till. Så jag har verkligen tid på mig att göra allt jag är nyfiken på! 

Det här skall bli såååå roligt och jag är så glad att jag har med er på resan!

/Anna

That’s What Friends Are For

För mig blir det bara tydligare och tydligare hur viktiga mina relationer är för mitt välmående. Medvetenheten över detta har liksom smugit sig på genom åren, och nu när jag ser det så klart och tydligt så känner jag en oerhörd tacksamhet över att ha så många fina, värdefulla och sunda relationer jag har. Att leva så många år, omedveten om deras oerhörda betydelse hade ju faktiskt kunnat medföra att jag pajade dem, av ren okunskap. 

Två medelålders tanter som i höst firar 40 år som vänner. I vått och torrt. En relation byggd på ömsesidig respekt, mängder av skratt och en oerhört störd humor <3

Forskning har faktiskt visat att det är är nära relationer och inte pengar eller framgång som gör att vi människor upplever mest lycka genom livet.  Den band vi skapar genom sunda och välmående relationer är ett skydd när vi upplever livet som svårt och utmanande och fördröjer även mentalt och fysiskt åldrande. Att ha kvalitativa relationer är dessutom viktigare för ett långt och lyckligt liv än social klass, hög IQ eller till och med gener. 

Vad jag kan tycka är problematiskt är det samhälle vi lever i ständigt hyllar självständigheten vilket lätt leder till att vi tror att vi är lyckligast själva. Men vår naturliga miljö är faktiskt tillsammans med andra. Även om det såklart inte är lika livsnödvändigt för vår direkta överlevnad som det var en gång i tiden när vi levde på savannen. Då var det styrkan i gruppen som gjorde att vi faktiskt klarade livhanken. Men att det ligger i människans natur att söka andras närvaro är det ingen tvekan om och att de flesta av oss mår bra av att ha andra människor nära både rent fysiskt och emotionellt, att känna tillhörighet med andra, skapa och vårda våra nära relationer. Och det finns som sagt en tydlig koppling mellan ett rikt socialt liv och god hälsa. Det visar både forskningen och min egen erfarenhet.

Att ha en vän som genom åren fått se och stått ut med det mesta. Även det nattsvarta. En sådan håller man hårt i.

Såklart att detta blir extra tydligt när livet krisar då familj och vänner verkligen finns där på riktigt. Med stöd, pepp och mängder av kärlek. Såklart. När det finns mitt framför ögonen och dessutom är helt livsnödvändigt. Men jag tänker att det inte skall behövas en livskris för att se, uppskatta och vårda de fantastiska människor som finns runt omkring oss. Och jag hoppas för egen del att alla mina viktiga personer verkligen förstår hur mycket jag älskar och uppskattar dem! 

/Anna

Med en dröm om mer frihet

Jag har ju tidigare skrivit en del om min önskan och mitt mål att downshifta mitt liv. För mig innebär det en ganska stor livsstilsförändring och därför vill jag ha gott om tid på mig. Min plan är att jag skall vara i hamn om fyra år (då fyller jag femtio, så det känns bra att ta sikte mot). Det kan tyckas som lång tid men dels tror jag inte att det är någonting som skall stressas fram och dels har jag fortfarande barn som bor hemma vilket gör att jag inte bara kan tänka på mig själv och hur jag skulle vilja ha det. Såklart. Men om fyra år har jag troligen inga barn som bor hemma längre (inte så att jag vill slänga ut dem, jag älskar att ha mina ungar nära som den vargmamman jag är, men ja, ni fattar)

Samtidigt är nackdelen med att sätta målet långt fram i tiden att det är lätt att tappa fokus. Glömma bort och falla tillbaka till en livsstil som inte tar mig närmare målet. Så det är dubbelt det där. Men jag försöker långsamt jobba mig framåt. Jag är ju till exempel mitt inne i mitt fyra månaders köpstopp. Jag har även försökt börja se över mina fasta kostnader. Jag har börjat rensa hemmet så smått och jag försöker verkligen fokusera på och glädjas åt varje litet steg framåt. Min största utmaning är forfarande min boendekostnad. Skulle jag lyckas få ner den med ett par tusen i månaden så skulle det verkligen göra stor skillnad. Jag bor i hyresrätt med en brutal hyra och vill helst, för enkelhetens skull fortsätta bo i hyresrätt (men en mindre och betydligt billigare). Men det är sjukt svårt att få tag på andra lägenheter i Alingsås där jag bor. Menmen… helt plötsligt händer det förhoppningsvis.

Den absolut största anledningen till att jag vill downshifta är att jag har en dröm om mer frihet i livet. Mindre ekorrhjul och mer tid för mina relationer och sådant som får mig att må bra. Mer tid att upptäcka världen och inte vara så stenhårt knuten till en fysisk plats hela tiden (boende och arbetsplats tänker jag främst på då). Att på något sätt återta makten över mitt eget liv. Missförstå mig rätt nu, jag gillar att jobba, men att gå upp klockan sex varje morgon, släpa mig till bussen, jobba en hel dag i tvåhundra knyck, stressa från jobbet för att hinna med bussen, försöka klämma in lite träning, hem, laga mat, äta och sedan krascha i säng för att göra om samma sak nästa dag. Jag är ärligt talat sjukt less på det. Och jag skulle verkligen vilja pröva ett liv som inte ser ut på det sättet. Kanske det fungerar, kanske inte. Men det vet jag ju inte om jag inte prövar… Eller hur!

Mindre prylar, mindre pengar, men framförallt mindre måsten… Och som bonus mer frihet, mer tid, mer energi och mer glädje.

Och jag tror inte att jag är direkt ensam om den drömmen…

/Anna

När hela självbilden svajar

Först och främst. Tack, tack, tack, för ert fantastiska stöd och all feedback på mitt förra inlägg angående min utmattning. Tack för alla kloka tankar ni delat med er av, alla era egna historier OCH inte minst all kärlek ni öst över mig! Ni skall veta att jag uppskattar era tankar och fina ord oändligt mycket. 

Det gör någonting med oss människor när vi visar oss sårbara inför varandra. Att vara ärlig mot andra innebär också att man tvingas vara ärlig mot sig själv, vilket inte alltid är så enkelt. Men det finns någonting väldigt vackert och förlösande i att dela med sig av allt det jobbiga och skaviga. Och jag tror det får oss att känna oss lite mindre ensamma när vi vågar dela med oss. För vi är ju sällan helt ensamma med våra tankar, upplevelser eller känslor. Var och en bekämpar ju sina egna krig liksom…

En av de strider jag mer eller mindre dagligen har fått fightas med sedan jag blev sjuk är min egen självbild. Hur jag ser på mig själv. Som skolsköterska främst såklart eftersom mina bekymmer främst är arbetsrelaterade. Men samtidigt, när hela min yrkesidentitet svajar så spiller det ändå liksom över på HELA min självbild. När jobbjaget som är en viktig del av vem jag är, kraschar, så är det oundvikligt att hela min identitet utmanas. Och även om detta är någonting jag jobbar mentalt med varje dag så är det inte så lätt. 

Tvärtom, vad som är oerhört lätt är att tappa bort hela sin självkänsla. Vilket jag absolut har gjort i perioder. Det är så lätt att börja tänka negativa tankar om sig själv. Och har man väl börjat spinna loss där så får tankarna snart orimliga proportioner (jag klarar inte av mitt jobb alltså är jag rätt kass, jag kan inte strukturera mitt jobb, jag är ju rätt lat egentligen, inte konstigt att jag inte löser arbetsbelastningen, gnällig är jag också, och rätt ful med om jag tänker efter. Och tjock. Och en usel mamma också. Konstigt att det ens finns människor som vill vara med mig… Jag borde inte utsätta mina nära och kära för min negativitet, de klarar sig nog bäst utan mig…) Vrickat? I know. Men räck upp handen, du som aldrig hamnat i en liknande negativ tankefälla.

Det som är min räddning när det känns nattsvart och jag hamnar i negativa tankarloopar om mig själv är att jag aktivt försöker fokusera på VEM jag är (förutom att vara skolsköterska) VAD som är viktigt (förutom mitt jobb) och VAD som definierar mig som människa! Ja, jag är skolsköterska och ja, jag tycker att mitt arbete är oerhört meningsfullt, det roligaste jag har haft och en stor viktig del av mig. Men det är inte allt. Långtifrån. Jag har ju mängder av kvalitéer. Jag är kärleksfull, omtänksam, strukturerad, ordningsam, stark, modig och rätt amazing sådär rent generellt faktiskt 😉 OCH. Jag har ju så sjukt mycket härligt, friskt, kärleksfullt, roligt och fantastiskt i mitt liv. 

Det. Är. Vad. Som. Är. Viktigt!

Detta har varit en av mina största utmaningar. Och att arbeta aktivt med att fokusera på VEM jag är, VAD som är viktigt och VAD som definierar mig som människa är ett av mina värdefullaste verktyg! 

/Anna

Att drabbas av en utmattning

Att den stressrelaterade ohälsan i samhället ökar för varje år kan väl inte ha undgått någon. Trots att vi vet detta och trots att det egentligen finns många relativt lätta lösningar på problemet så mår människor allt sämre. Vi gör således något monumentalt fel.  Vi har skapat ett samhälle som ställer sådana absurt höga krav på oss att vi blir sjuka. Vi drabbas av sömnsvårigheter, depressioner, ångest och somatiska bekymmer av den höga stressen. Många av oss drabbad tillslut av utmattning. 

Min plan med den här bloggen har hela tiden varit att dela med mig av min egen historia när det kommer till stressrelaterad ohälsa. Men skall jag vara helt ärlig så är det inte helt enkelt. Inte för att jag på något vis INTE vill dela med mig. Tro mig, jag är rätt transparent när det kommer till mina egna erfarenheter och tror verkligen på nyttan av att prata öppet om sådana här frågor. Att vi hjälps åt att normalisera stressrelaterad och psykisk ohälsa tror jag är jätteviktigt. Nä, varför jag tycker att det är svårt är att jag är mitt uppe i eländet nu. Och jag är rädd att det berg och dal bana som jag lever i just nu inte gör min historia rättvis. Jag tror att jag kanske måste få lite distans till det jag fightats med det senaste halvåret först innan jag kan gå inte på det närmare.

Iallafall, läget i korthet är att jag kraschade i mars och nu sakteliga är på väg tillbaka igen. Även om jag är sjukt otålig och tycker att det går i snigeltempo så är jag ändå glad att jag orkar jobbar halva dagar nu, det vill säga jag är sjukskriven på femtio procent. Det är riktigt, riktigt tufft vissa dagar och jag kämpar med både stukad självbild, låga energinivåer och nedsatta kognitiva förmågor. Vissa dagar är rätt bra och andra är rätt nattsvarta och det har jag svårt att förhålla mig till. Acceptansen över att inte orka det jag brukar orka är en av mina tuffaste utmaningar. När jag drabbades av utmattningssyndrom för sju år sedan så var jag helt tvärsäker på att aldrig hamna här igen. Jag tyckte att jag hade lärt mig så mycket att jag aldrig skulle tillåta mig att hamna i den här situationen igen. Hyfsat naivt kanske? Jag vet inte, men nu sju år senare så blev jag visst sjuk igen. Och jag skall dela med mig av min historia. Promise. Den kommer så småningom.

Som jag ser det kan vi jobba på två fronter för att komma tillrätta med problemen. Dels måste vi prata mer om och skapa utrymme för återhämtning och vila. Stress är ju inte alls lika riskfyllt om vi bara ser till att hitta balans mellan aktivitet och vila. Dels måste vi jobba på ett mer samhällsövergripande sätt. Med våra helt orimliga krav när det gäller arbetsliv men även våra privatliv. Och det måste vi göra tillsammans. De erfarenheter jag har är att samhället (och i synnerhet arbetsgivare) gärna vill se stressrelaterad ohälsa om ett individproblem och inte som organisationsproblem. 

/Anna

Bada kallt? Eru inte riktigt klok…

Att kalla bad har seglat upp som en riktig hälsotrend de senaste åren har nog inte undgått något. Det finns ju de som badat kallt året om i många, många år och de tycker säker det är larvigt att det nu helt plötsligt lanseras som någonting nytt och trendigt, för själva upptäckte de ju att de kalla baden var bra för länge, länge sedan.

Och jag gillar verkligen också tanken på att bada kallt. Men jag skall också tillägga att min egen erfarenhet är något begränsad. För hur funkar det egentligen om man som jag AVSKYR allt som har med kyla att göra? Svar: Det vet jag inte än. För jag har inte lyckats få till något riktigt regelbundet kallbadande ännu. Men jag vill! I år badade jag första gången i mars och min första målsättning är att jag åtminstone skall bada en gång i månaden hela året. Gärna mer såklart. Men är det fruktansvärt fram i vinter så tänker jag inte tvinga mig själv. Förhoppningen är ju såklart att jag skall gilla det så mycket så att jag VILL bada oftare. Men ja, ni fattar 😉

Det finns faktiskt en hel del forskningsstudier som visar på diverse hälsofördelar med att bada kallt såsom sänkt blodtryck och stärkt immunförsvar. Men kalla bad kan även minska smärta och oro. Dessutom har det även visat sig att personer som badar kallt regelbundet sover bättre. Och vem vill inte dra nytta av det så säg? Dock skall tilläggas att de studier som gjorts har visat på tydligast hälsofördelar när man badar kallt 4-7 gånger i veckan.

Tack och lov har jag min son med mig på galenskaperna. Det är ju onekligen lättare att peppa varandra om man är två. Så just nu har vi som projekt att vänja oss vid vad komma skall med att duscha kallt. Det är ju inte så ruskigt kallt i sjön än så utomhusbaden är ju faktiskt rätt okej fortfarande. Så kalla duschar there is. På med det kallaste och försöka uthärda så länge som möjligt. (Klarade dryga 30 sekunder idag). Och trots att vi bara gjort detta några veckor så märker vi båda att vi långsamt kan öka tiden och att det dessutom inte känns riiiiiktigt lika fruktansvärt kallt längre.

Tricket för mig är att ha fullt fokus på mitt andetag. Andas in och ut genom näsan (så att ingen onödig kroppsvärme släpps ut genom munnen). Långa djupa, mjuka andetag gör mig fullt närvarande och avslappnad och ger mig bättre förutsättningar att klara kylan.

Varför utsätta sig för detta knäppa nu då? Hälsofördelarna, helt klart. OCH den helt fantastiska känslan i kroppen efteråt. Först värsta endorfinkicken när blodcirkulationen rusar igång. Och efter en stund, när den sköna avslappningen sprider sig i hela kroppen. Det är verkligen magiskt! Så därför vill jag lära mig detta. För att det är njutningsfullt. Och jag tror verkligen att min hälsa kommer må bra av det.

Och nu undrar jag såklart om det är någon annan som är sugen att hänga på? Kanske vi kan göra det till en gemensam grej? Baddejt en gång i månaden hela året? Vad säger ni om det? Någon som är sugen?

/Anna

Varför är stillhet ett lifehack?

Många av oss, inte alla, men många, lever våra liv i trehundra knyck. Vi springer, vi stressar runt, vi tryyyyyycker in måsten, roligheter och åtaganden i våra kalendrar. Vi är frustrerade över att det är så mycket vi borde hinna. Vill hinna. Vi själva vill mer. Våra arbetsgivare vill mer. Tryck in mer, spring fortare, du borde hinna. Vi rusar genom livet som små ängsliga illrar. Shit, tänk om vi missar något… Vänner, familj, aktiviteter… Och vi bär på känslan av att ständigt ligga ett steg efter alla andra. Känner du inte igen dig? Bra, lyckliga dig! Du kanske har hittat dina framgångsrika strategier att hantera det som vi andra fortfarande fightas med. Livstempot och livsbalansen. 

Själv började rusa genom livet ganska exakt på min 20-års dag. Anledningen att jag minns det så precis är att när jag var 20 år och två månader så blev jag mamma till min äldsta dotter och när jag var 20 år och tre månader så startade jag min egna första firma. Det var då jag började kuta genom livet. Ung mamma (med mycket att bevisa) småbarnsår (tre oerhört ”lätta” ungar förvisso) och egenföretagare är ärligt talat ingen jättelätt början på vuxenlivet. Men nu var det som det var och jag har sprungit sedan dess. Och missförstå mig nu inte. Jag har ÄLSKAT mitt liv. Jag har oftast varit glad, positiv och passionerad i det jag gjort. Mitt liv har varit oerhört rikt på många sätt. Meeeeen…. Troligen hade det varit ÄNNU bättre om jag hade prioriterat återhämtning och vila. Jag hade sluppit en hel del frustration, kanske varit både en bättre mamma, fru och kompis. Och jag hade troligen inte rusat in i min första utmattning för snart åtta år sedan. 

Jag har således haft svårt både med livstempo och livsbalans. Jag har bara kört gas. Full fart framåt. Ingen mening att stanna upp och tappa tempo. Stanna upp och känna efter, nä, då kanske jag aldrig får upp farten ingen liksom. 

Förrän nu. Det kanske har med ålder att göra. Eller erfarenheten av hur kroppen faktiskt tar soppatorsk med bara gas och ingen bensin. Men nu fattar jag. På riktigt. Hur viktigt det är att prioritera stillhet, vila och återhämtning. Det är faktiskt livsviktigt. Både för kroppen och själen. 

I början kan det kännas rätt obekvämt att vara i stillhet. Att möta alla sina tankar som kommer och går. I stillhet är det svårt att gömma sig och det som finns gömt inombords kommer upp till ytan. Och det kan ju ärligt talat vara rätt smärtsamt. Men upp kommer det ju ändå. För eller senaste. Mycket bättre att låta det komma kontrollerat tänker jag. I stillhet. Så att det inte kommer som ett raseriutbrott som drabbar någon annan. Eller att det kommer i form av spänningar eller obalanser i kroppen som leder till diverse sjukdomar… 

Så min uppmaning till dig är att om du inte redan gör det, så börja prioritera regelbundna stunder i stillhet. Där dina egna tankar får plats. Ute i naturen eller hemma. På yogamattan eller i soffan. När du upplever världen som kaotisk eller när livet känns harmoniskt. Ta dig tiden. Andas, meditera eller yoga. Eller stirra i tanken eller på trädkronorna. What ever. Hitta det sätt som passar dig för stunden. Men gör det. Tro mig, du kommer att märka skillnad. När du övar ditt tålamod att vara i stillhet tar du dina första steg mot ett lugnare sinne, vilket kommer göra dig mer närvarande och stabil i den kaosiga värld som omger oss. Du kommer ha en chans att lära känna dig själv, på riktigt, när du ger dig själv utrymme att stanna upp och reflektera kring vad som är viktigt just för dig. Du kommer även ha lättare att känna tacksamhet och se på dina medmänniskor med lite snällare ögon. 

Så bara gört! Det är verkligen mitt bästa lifehack! Hitta DINA stunder i stillhet!

/Anna

Hur det går med mitt köpstopp

Tänkte att jag skulle bjuda på en liten uppdatering kring mitt köpstopp nu när den första månaden av fyra har passerat. Köpstoppet är ju bara ett första steg på min väg mot att downshifta mitt liv rätt rejält. Men någonstans måste man börja och jag valde att göra det här. Och jag måste säga att denna första månaden har gått rätt bra ändå. Jag gjorde ett avsteg och köpte en skjorta som jag sprang på eftersom jag letat efter just en sådan och inte hittat någon tidigare och i rena farten åkte ett hårband (som jag verkligen inte behövde men har använt mycket) med. Så en skjorta för 299 kronor och ett hårband för 79 kronor landar min fuskshopping på denna månaden. För övrigt inga onödiga utgifter. Så jag är nöjd.

Så vad händer härnäst nu då? Förutom köpstoppet som flyter på vidare känner jag att det är dags att levla upp ett steg. Så kommande projekt blir att dra ner på min matkostnad. Den är, bortsett från min boendekostnad, den största utgiftsposten och så länge jag inte hittar något alternativt boende så är det den jag får börja med. Den är ju rätt lurig eftersom jag såklart vill köpa mat med hög kvalité och mer än gärna eko. Och skräp är ju betydligt billigare än vad näringsrik mat är. Men jag tänker att det ändå kanske finns lite att skära ner på. Jag skall se det som en utmaning och kanske bli lite bättre på att strukturera mina matinköp helt enkelt. Återkommer med en utvärdering längre fram!

/Anna