När hela självbilden svajar
Först och främst. Tack, tack, tack, för ert fantastiska stöd och all feedback på mitt förra inlägg angående min utmattning. Tack för alla kloka tankar ni delat med er av, alla era egna historier OCH inte minst all kärlek ni öst över mig! Ni skall veta att jag uppskattar era tankar och fina ord oändligt mycket.
Det gör någonting med oss människor när vi visar oss sårbara inför varandra. Att vara ärlig mot andra innebär också att man tvingas vara ärlig mot sig själv, vilket inte alltid är så enkelt. Men det finns någonting väldigt vackert och förlösande i att dela med sig av allt det jobbiga och skaviga. Och jag tror det får oss att känna oss lite mindre ensamma när vi vågar dela med oss. För vi är ju sällan helt ensamma med våra tankar, upplevelser eller känslor. Var och en bekämpar ju sina egna krig liksom…
En av de strider jag mer eller mindre dagligen har fått fightas med sedan jag blev sjuk är min egen självbild. Hur jag ser på mig själv. Som skolsköterska främst såklart eftersom mina bekymmer främst är arbetsrelaterade. Men samtidigt, när hela min yrkesidentitet svajar så spiller det ändå liksom över på HELA min självbild. När jobbjaget som är en viktig del av vem jag är, kraschar, så är det oundvikligt att hela min identitet utmanas. Och även om detta är någonting jag jobbar mentalt med varje dag så är det inte så lätt.
Tvärtom, vad som är oerhört lätt är att tappa bort hela sin självkänsla. Vilket jag absolut har gjort i perioder. Det är så lätt att börja tänka negativa tankar om sig själv. Och har man väl börjat spinna loss där så får tankarna snart orimliga proportioner (jag klarar inte av mitt jobb alltså är jag rätt kass, jag kan inte strukturera mitt jobb, jag är ju rätt lat egentligen, inte konstigt att jag inte löser arbetsbelastningen, gnällig är jag också, och rätt ful med om jag tänker efter. Och tjock. Och en usel mamma också. Konstigt att det ens finns människor som vill vara med mig… Jag borde inte utsätta mina nära och kära för min negativitet, de klarar sig nog bäst utan mig…) Vrickat? I know. Men räck upp handen, du som aldrig hamnat i en liknande negativ tankefälla.
Det som är min räddning när det känns nattsvart och jag hamnar i negativa tankarloopar om mig själv är att jag aktivt försöker fokusera på VEM jag är (förutom att vara skolsköterska) VAD som är viktigt (förutom mitt jobb) och VAD som definierar mig som människa! Ja, jag är skolsköterska och ja, jag tycker att mitt arbete är oerhört meningsfullt, det roligaste jag har haft och en stor viktig del av mig. Men det är inte allt. Långtifrån. Jag har ju mängder av kvalitéer. Jag är kärleksfull, omtänksam, strukturerad, ordningsam, stark, modig och rätt amazing sådär rent generellt faktiskt 😉 OCH. Jag har ju så sjukt mycket härligt, friskt, kärleksfullt, roligt och fantastiskt i mitt liv.
Det. Är. Vad. Som. Är. Viktigt!
Detta har varit en av mina största utmaningar. Och att arbeta aktivt med att fokusera på VEM jag är, VAD som är viktigt och VAD som definierar mig som människa är ett av mina värdefullaste verktyg!
/Anna
