Vad jag har svårast att hantera med utmattningen

Det här skulle kunna bli väldens längsta blogginlägg för såklart det finns TUSEN saker som är svåra att hantera med en utmattning. Hela världen rasar ju och att kropp och hjärna som går från 100 knyck till typ tvärstopp är ju naturligtvis en jättekris som det är. Men jag skall ändå ge mig på att försöka lista de 5 saker som har varit min största utmaning sedan jag blev sjuk i våras. 

Acceptansen

Att acceptera att jag inte orkar det jag brukar göra, att de kognitiva förmågorna inte fungerar som vanligt är en oerhörd sorg och utmaning. Att behöva ligga och glo i taket när jag helst av allt vill gå och lyfta tunga skivstänger till exempel. Man kan ju bli deprimerad för mindre… Först var jag arg och frustrerad, men nu blir jag oftast ledsen för att jag inte orkar det jag vill och för att min hjärna inte fungerar som den gjort tidigare. 

Självbilden

För mig rasade hela självförtroendet och därmed hela min självbild när jag inte längre mäktade med att leva upp de krav som jag upplevde att min arbetsgivare ställde på mig. Jag upplever själv att jag kan jobba rätt snabbt och effektivt, utan att för den delen kompromissa med kvaliteten i mitt arbete. Dessutom tycker jag själv att  förmågan till att jobba organiserat och strukturerat är lite av min paradgren. Men att inte få ihop ekvationen fick mig att börja tvivla på min egen förmåga och när väl de negativa tankarna började snurra fanns det ingen stopp på det. Helt plötsligt hittade jag BARA fel på mig själv. Irrationella tankar, jag vet, men det var svårt att hejda när de väl fick fäste.

Gas och Broms

Hela tiden gör jag det. Gasar för mycket, fast jag inte fattar det förrän det blir tvärstopp. Jag får för mig att jag genom att ha ett betydligt långsammare tempo än vad jag hade innan utmattningen gör tillräckligt. Att det skall räcka med ett lugnare grundtemat. Men jag gör missbedömningar så gott som dagligen fortfarande. Och min läkare säger att jag måste lära mig lyssna på kroppens signaler. Men när min kropp säger till, då är det redan försent. Då är det tvärbroms och krasch som gäller. Oerhört frustrerande. Om jag bara lyckades hitta balansen mellan gas och broms lite bättre skulle jag ju slippa ryckigheten som tvärbromsandet innebär. 

Att be om hjälp och erkänna sig svag

Men ärligt. Hur svårt? Har man bilden av sig själv att man orkar vad som helst. Att man är självständig, stark och klarar av de flesta utmaningar. Både på jobbet och privat. Då är det tusan inte lätt att släppa ner garden, erkänna att orken inte räcker och att man faktiskt behöver rätt mycket hjälp och stöd för att palla med livet. Det här kämpar jag med hela tiden. Och varje gång jag faktiskt ber om hjälp så känner jag mitt rätt värdelös, trots att det enda jag gör är att faktiskt ta ansvar för min egen hälsa. Det här är svårt och hänger också såklart ihop med den stukade självbilden.

Energilöshet, pepp och rastlöshet

Det här en ekvation som jag fortfarande inte löst. Energin i kroppen är lägre än lägst men peppen är det långt i från. Jag vill SÅÅÅ mycket, det är så mycket som jag känner mig sugen och passionerat peppig inför. Och att inte ha ork nog att göra ens en liten del av det bidrar till en rastlöshet som jag har svårt att hantera. Dessutom. Om jag då faktiskt lyssnar på kroppen och vilar så mycket jag behöver och inte gör några kuliga saker. Då kommer det genast depressiva symtom. Jag känner mig ledsen, håglös och nedstämd. Och där mina vänner, där vill jag inte hamna. Då bryter jag, gör roliga saker fast jag inte orkar, tar tvärstopp och så är spiralen igång igen…

Inser att det här kanske inte blev så himmelens upplyftande. Men jag tänker att om jag delar med mig av mina erfarenheter så kanske det leder till att någon av er där ute känner mindre ensamhet i den känslan om ni delar den med mig. När livet krisar såhär blir man liksom lite hudlös och alla känslorna ligger utanpå kroppen. Och att då känna att man inte är ensam utan det finns andra som bekräftar den känslan har iallafall för mig varit jätteviktigt och värdefullt. 

/Anna

4 reaktioner på ”Vad jag har svårast att hantera med utmattningen

  1. Åsa skriver:

    Modiga braiga du som delar med dig?

    Kämpar typ med samma saker som du å även några andra. En sak som funkar hyfsat för mig är att när jag gör något t ex fikar el äter lunch med någon så ställer jag klockan på 1 timme för det är den tid jag fixar just nu att vara social (man får såklart testa sig fram för å hitta sin tid…jag fick börja med 30 min å nu är jag uppe i en timme☺️)

    Jag får heller inga signaler från kroppen innan det är för sent så detta är en tråkig men bra metod.
    Jag försöker också vila/meditera/pausa flera ggr per dag även om jag inte känner att jag behöver det just då men för att ladda batterierna innan de tar helt slut å detta funkar också hyfsat bra?

    Kram å ha en fin kväll?
    Åsa?

    • Anna skriver:

      Tack bästa du ❤️ Det där med att meditera, yoga, andas i förebyggande syfte gör jag också vissa dagar och det är en bra strategi! Svårt att komma ihåg vissa dagar bara, men det funkar när man gör det! Timer på sociala tillställningar är ju en sjukt tråkig och ledsam strategi, men jag fattar att den är bra! Bra du är ❤️❤️❤️ Kraaaam

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *