Tid för förändring

Att stå inför en förändring i livet, stor som liten, självvald eller påtvingad, innebär ofta en rätt känslomässig process. Inte helt sällan av det motiga slaget. Även om förändringen i sig innebär någonting positivt så kan det ta emot att genomföra den. Vilket inte helt sällan gör att vi skjuter den framför oss, i synnerhet om det är en krånglig eller jobbig förändring (vilket dock bara leder till att det blir ännu motigare). 

Vissa av oss gillar trygghet och kanske hellre stannar på ett kasst jobb eller en i dålig relation hellre än att slänga sig ut i det otrygga. Medan andra kan nästan bli beroende av den härliga kicken som kommer av att kasta sig ut och sedan landa på båda fötterna igen. 

Själv är jag lite av båda typerna. Jag älskar kicken jag får av att kasta på mig ut, lära mig nya saker och utmana mig själv. Men samtidigt, är det någonting som tidigare fått mig att må bra, men som inte längre gör det, så krävs det ofta en lång startsträcka för mig att släppa taget.

Så nu är saken den att jag tillslut har lyckats ta mod till mig att säga upp mig från min fasta tjänst. Mitt jobb som jag har älskat så länge. Jobbet som var mitt drömjobb och jag var så lycklig när jag fick för snart sju år sedan. Jobbet där jag fick utvecklas, som var meningsfullt, där jag fick frihet att styra, strukturera och organisera själv. Men samtidigt även jobbet som jag tillslut blev sjuk av och där jag i framtiden inte ges möjlighet till en hållbar arbetssituation. Fast eftersom jag älskade det så länge så gjorde det extra ont att släppa taget och att acceptera att en förändring var nödvändig. 

Det var en process som säkert behövde ta lite tid. Men nu är jag här och även om jag fortfarande är ledsen över att behöva göra den här förändringen så är jag till hundra procent säker på att den är rätt OCH jag är även spänd och förväntansfull inför den. Så utan tvekan kan en förändring helt klart väcka en del ambivalens.

Så nu då? Nu står jag här och frågar mig. Vad skall jag nu göra med mitt liv, vart finns en plats för mig? Hissnande men samtidigt härligt och roligt och spännande. Och med en betydligt större dos tillförsikt än vad jag hade förväntat mig. Läskigt javisst, men inte så läskigt som jag trodde innan jag vågade ta beslutet. Om vi nu bortser från det mest uppenbara att jag står utan försörjning om några månader så är det en rätt nice känsla. Lite som en blankt blad. Lite som att jag har återtagit makten över mitt eget liv, över min framtid. Jag kan göra lite vad jag vill. Jag är fri. Jag kan andas. Det är en plågsam process men kan ångrar det inte en sekund…

/Anna

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *