Men vems är felet egentligen?

Att den stressrelaterade ohälsan bara ökar och ökar är inget nytt. Och du som hänger här med oss har troligen någon form av erfarenhet av detta. Jag menar hela vår affärside är ju att dela med oss av verktyg och strategier för att förebygga ohälsa alternativt hitta tillbaka till ett mer balanserat liv där stillheten tillåts ta större plats än stressen. Så troligen har du ganska bra koll. På vad långvarig stress utan återhämtning gör med oss. Och troligen gör du vad du kan själv för att må så bra som möjligt. Du prövar olika tekniker, du andas, du är ute i naturen och du övar på att meditera. Precis som vi gör. Vi försöker hela tiden göra det vi kan för att inte duka under för stress, press och krav.

Men ibland måste vi också ransaka oss själva. Ja, det finns verkligen mängder av strategier vi kan använda oss av och de flesta funkar alldeles utmärkt. Menmenmen… Att BARA prata om vad vi själva kan göra leder till att vi enbart fokuserar på stressrelaterad ohälsa som ett individproblem. Och där mina vänner har vi ju ärligt talat varesig boven eller lösningen på problemet. Så ibland, kanske lite oftare än vad vi gör, så borde vi höja blicken och titta på de samhällsstrukturer som gör att vi har hamnat, eller riskerar att hamna i en obalans som vi i värsta fall blir sjuka av.

För det är där det riktiga problemen ligger. På ett samhälle och på arbetsgivare som står bredvid och hejar på när vi driver oss själva in i utmattning eller någon annan form av ohälsa. Arbetsgivare som är beredda att offra sina medarbetare för bättre resultat, högre omsättning eller vad det nu är som driver dem. Av någon anledning så ser de oss som utbytbara och bisarrt nog tänker de så kortsiktigt att de inte kalkylerar att med sjuk personal så ökar kostnaderna. Det finns så många som vittnar om arbetsgivare som inte tar sitt ansvar, som väljer att blunda och rent utav driver på hårdare när personalen inte mår bra. Vad är det vi håller på med egentligen? Skall det vara så här? Är det värt det?

Vi lever i ett samhälle som FORTFARANDE premierar personer som driver sig själva rätt in i väggen. Vi står bredvid och hejar på. Snabbare kan du. Mer kan du. Tryck in lite till. Vi litar på dig. Det faller utan dig. Om du inte drar ditt strå till stacken så går det ut över dina arbetskamrater. Och de har redan mycket att göra. Du måste göra din del. Fortare. Fortare. Fortare….

För att sedan…

När personen i fråga inte orkar mer. Inte tar sig ur sängen. Inte hittar hem från bussen. Får sömnsvårigheter, ångest. Inte kan koncentrerar sig. Då, mina vänner, då tar vi inget ansvar längre. Utan då, kvickt som ögat, gör vi det till ett individproblem. Hen är ju inte så stresstålig, hen har ju lite för mycket hemma, hen kan inte samarbeta. Hen borde ju faktiskt hinna med sina arbetsuppgifter, hen prioriterar fel, hen är ostrukturerad. Och så vidare och så vidare… BOOM. All skuld är din egen.

Och detta får vi inte glömma. Att jo, det finns mängder av fantastiska verktyg vi kan använda för att hålla, orka och kunna hantera livsstressen bättre. Men att det ser ut som vi gör, att den stressrelaterade ohälsan ökar och vi blir sjuka beror INTE på att vi inte mediterar, andas i fyrkant, yogar, dricker gärna smoothies eller badar kallt tillräckligt mycket. Vi får aldrig göra det till ett individproblem och skuldbelägga människor som blir sjuka av stress. ALDRIG. Det lever i ett samhälle som är så strukturellt uppfuckat att vi blir sjuka. Det är där felet ligger.

/Anna

Vill du stå med på vår maillista?

Signa upp dig på vår maillista och för inspirerande och peppande mail från oss till dig lite då och då!

Vi delar våra bästa tips, tankar och nyheter för att hjälpa dig att leva ditt bästa liv!