Att känna att möjligheterna är oändliga

Herregud, jag har sagt upp mig. Om en månad har jag inget jobb längre. Egentligen borde jag känna stress och oro inför det faktum att jag inte vet hur jag skall försörja mig efter semestern. Eller semester och semester. Har man ens det när man inte har något jobb?

Det här mina vänner är så helt olikt mig. För jag är helt avslappnad inför detta faktum. Jag har ju egentligen vetat såååå länge att jag borde byta jobb, men inte velat pga sjukt roliga arbetsuppgifter. Arbetsmiljön har varit kass de senaste åren, men på alla andra sätt så har det varit mitt drömjobb. Så jag har kämpat med näbbar och klor för att hålla mig kvar. De perioder jag faktiskt seriöst har funderat på att byta har jag inte hittat några andra roliga jobb att söka. För att ha ett roligt och meningsfullt arbete är såååå viktigt för mig.

Men nu står jag här. Sa upp mig, skall sluta om en månad. Och känner mig helt cool. (Inser att den känslan inte kommer hålla i sig om jag inte hittar ett sätt att försörja mig snart, hehe) Men just nu njuter jag av känslan att möjligheterna är oändliga. Jag är fri att göra VAD JAG VILL!

Men jag är helt klart öppen för idéer. Det är inte utan att det känns rätt spännande vad det skall bli av mig i den här världen 😉

Så hit me! Vad skall jag bli när jag blir stor?

/Anna

Att följa sin dröm

Detta är ett ämne som jag upplever som klurigt och lite svårt att sätta orden på. Dock är det något som drar mig hitåt och det känns som jag har något att förmedla. Under det senaste har det blivit mer tydligt för mig…

När jag tittar tillbaka på mina lite större val i livet så har jag ofta valt den lite ”lättare” vägen istället för det jag i efterhand kanske önskar att jag valde. Exempelvis valde jag att bo tillsammans med min dåvarande pojkvän framför att resa ut i Europa, jag valde förskollärarutbildning istället för textilhögskolan och… Det har funnits en rädsla att gå utanför vissa trygghetszoner. Dock hade jag inte varit den jag är idag om jag inte gjort dessa valen. Jag är otroligt tacksam att jag har den mest underbara dotter och familj. Vilket jag antagligen inte hade haft om jag valt andra vägar i livet. Dock vill jag bli bättre på att ta de där stegen mot det jag verkligen vill ha, det där som går min kropp att pirra till lite extra. En av mina drömmar just nu är att delvis jobba med personlig utveckling.

Låt oss höra lite trummvirvlar och höga jubel! Jag har därför valt att anmäla mig på en mindfullness utbildning som startar nu i januari. Hur underbart?

Men trots att jag känner en glädje och entusiasm så känner jag också en nervositet av att shit nä fan jag är kanske fel ute, vem är jag som tror att jag kan lyckas inom detta. Vem vill ens lyssna på mig… Ett enormt stort tvivel på mig själv. Och det är här man verkligen måste lyssna på sig själv och se skillnaden på rädsla och vilja. Att inte göra något på grund av rädsla känns som en chans till utmaning. Jag vill ju faktiskt leva mitt drömliv och då måste jag pusha mig själv att gå utanför trygghetszonen. År 2020 ska jag hitta min väg till det jag drömmer om. 

/Matilda

Vad jag har svårast att hantera med utmattningen

Det här skulle kunna bli väldens längsta blogginlägg för såklart det finns TUSEN saker som är svåra att hantera med en utmattning. Hela världen rasar ju och att kropp och hjärna som går från 100 knyck till typ tvärstopp är ju naturligtvis en jättekris som det är. Men jag skall ändå ge mig på att försöka lista de 5 saker som har varit min största utmaning sedan jag blev sjuk i våras. 

Acceptansen

Att acceptera att jag inte orkar det jag brukar göra, att de kognitiva förmågorna inte fungerar som vanligt är en oerhörd sorg och utmaning. Att behöva ligga och glo i taket när jag helst av allt vill gå och lyfta tunga skivstänger till exempel. Man kan ju bli deprimerad för mindre… Först var jag arg och frustrerad, men nu blir jag oftast ledsen för att jag inte orkar det jag vill och för att min hjärna inte fungerar som den gjort tidigare. 

Självbilden

För mig rasade hela självförtroendet och därmed hela min självbild när jag inte längre mäktade med att leva upp de krav som jag upplevde att min arbetsgivare ställde på mig. Jag upplever själv att jag kan jobba rätt snabbt och effektivt, utan att för den delen kompromissa med kvaliteten i mitt arbete. Dessutom tycker jag själv att  förmågan till att jobba organiserat och strukturerat är lite av min paradgren. Men att inte få ihop ekvationen fick mig att börja tvivla på min egen förmåga och när väl de negativa tankarna började snurra fanns det ingen stopp på det. Helt plötsligt hittade jag BARA fel på mig själv. Irrationella tankar, jag vet, men det var svårt att hejda när de väl fick fäste.

Gas och Broms

Hela tiden gör jag det. Gasar för mycket, fast jag inte fattar det förrän det blir tvärstopp. Jag får för mig att jag genom att ha ett betydligt långsammare tempo än vad jag hade innan utmattningen gör tillräckligt. Att det skall räcka med ett lugnare grundtemat. Men jag gör missbedömningar så gott som dagligen fortfarande. Och min läkare säger att jag måste lära mig lyssna på kroppens signaler. Men när min kropp säger till, då är det redan försent. Då är det tvärbroms och krasch som gäller. Oerhört frustrerande. Om jag bara lyckades hitta balansen mellan gas och broms lite bättre skulle jag ju slippa ryckigheten som tvärbromsandet innebär. 

Att be om hjälp och erkänna sig svag

Men ärligt. Hur svårt? Har man bilden av sig själv att man orkar vad som helst. Att man är självständig, stark och klarar av de flesta utmaningar. Både på jobbet och privat. Då är det tusan inte lätt att släppa ner garden, erkänna att orken inte räcker och att man faktiskt behöver rätt mycket hjälp och stöd för att palla med livet. Det här kämpar jag med hela tiden. Och varje gång jag faktiskt ber om hjälp så känner jag mitt rätt värdelös, trots att det enda jag gör är att faktiskt ta ansvar för min egen hälsa. Det här är svårt och hänger också såklart ihop med den stukade självbilden.

Energilöshet, pepp och rastlöshet

Det här en ekvation som jag fortfarande inte löst. Energin i kroppen är lägre än lägst men peppen är det långt i från. Jag vill SÅÅÅ mycket, det är så mycket som jag känner mig sugen och passionerat peppig inför. Och att inte ha ork nog att göra ens en liten del av det bidrar till en rastlöshet som jag har svårt att hantera. Dessutom. Om jag då faktiskt lyssnar på kroppen och vilar så mycket jag behöver och inte gör några kuliga saker. Då kommer det genast depressiva symtom. Jag känner mig ledsen, håglös och nedstämd. Och där mina vänner, där vill jag inte hamna. Då bryter jag, gör roliga saker fast jag inte orkar, tar tvärstopp och så är spiralen igång igen…

Inser att det här kanske inte blev så himmelens upplyftande. Men jag tänker att om jag delar med mig av mina erfarenheter så kanske det leder till att någon av er där ute känner mindre ensamhet i den känslan om ni delar den med mig. När livet krisar såhär blir man liksom lite hudlös och alla känslorna ligger utanpå kroppen. Och att då känna att man inte är ensam utan det finns andra som bekräftar den känslan har iallafall för mig varit jätteviktigt och värdefullt. 

/Anna

Att tro på sig själv och sitt företagande

Just nu är jag inne i en process där jag funderar på vilken riktning jag skall ta sikte på med mitt lilla företag. Min plan framåt är att jag på sikt ska kunna gå ner i tjänst på mitt fasta jobb och köra eget resten av tiden. För att uppleva mer av den där friheten och lite mindre av det där ekorrhjulet som jag har pratat om tidigare. Jag tänker såklart fortsätta med mina yogakurser. Och skriva här. Det är ju det jag gör än så länge i mitt företag. Men sedan har jag typ tusen andra idéer till som jag vill utveckla. Bokstavligen tusen. 

Och det är ju kul. Förstås. Jag måste bara bestämma mig i vilken ordning jag skall börja. Så nu sitter jag och jobbar ganska intensivt med min affärsplan. Det är verkligen inspirerande men samtidigt rätt utmanande. Men jag gillar det. Att fundera, analysera och att drömma. Jag har ju drivit företag förut men på den tiden skrevs det inte någon affärsplan. Ibland kan jag fundera på det, om jag inte hade tyckte företagandet varit mycket roligare då för 25 år sedan, om jag hade haft en plan, satt upp konkreta mål. Jag tror faktiskt det. Istället la jag all min energi de åren på att bara tugga mig framåt, jobba på och kände oftast ingen större glädje eller inspiration i det jag gjorde. Det var helt okej, men inte mer än så liksom. 

Men den här gången gör jag det med en helt annan approach. OCH. Med ett helt annat självförtroende. Den här gången tror jag på mig själv och på mina idéer stenhårt. Och jag uttalar mina mål högt. Eller ja, jag skriver iallafall ner dem. Långsiktiga och kortsiktiga. Vad skall jag annars ta sikte på liksom? Jag har ganska klart för mig vad vill att mitt företag skall befinna sig inom ett år och inom fem år. Hissnande. Men peppigt som sjutton. Och coolt. Jag ser så tydligt vart jag vill i livet och då är mitt företag en stor och viktig del av det. Och jag ger blanka tusan i att jag är en medelålders tant och hur många som skakar på huvudet åt mig. Livet är här och nu, och det tänker jag leva fullt ut. Dessutom kommer jag jobba miiiinst 25 år till. Så jag har verkligen tid på mig att göra allt jag är nyfiken på! 

Det här skall bli såååå roligt och jag är så glad att jag har med er på resan!

/Anna

Med en dröm om mer frihet

Jag har ju tidigare skrivit en del om min önskan och mitt mål att downshifta mitt liv. För mig innebär det en ganska stor livsstilsförändring och därför vill jag ha gott om tid på mig. Min plan är att jag skall vara i hamn om fyra år (då fyller jag femtio, så det känns bra att ta sikte mot). Det kan tyckas som lång tid men dels tror jag inte att det är någonting som skall stressas fram och dels har jag fortfarande barn som bor hemma vilket gör att jag inte bara kan tänka på mig själv och hur jag skulle vilja ha det. Såklart. Men om fyra år har jag troligen inga barn som bor hemma längre (inte så att jag vill slänga ut dem, jag älskar att ha mina ungar nära som den vargmamman jag är, men ja, ni fattar)

Samtidigt är nackdelen med att sätta målet långt fram i tiden att det är lätt att tappa fokus. Glömma bort och falla tillbaka till en livsstil som inte tar mig närmare målet. Så det är dubbelt det där. Men jag försöker långsamt jobba mig framåt. Jag är ju till exempel mitt inne i mitt fyra månaders köpstopp. Jag har även försökt börja se över mina fasta kostnader. Jag har börjat rensa hemmet så smått och jag försöker verkligen fokusera på och glädjas åt varje litet steg framåt. Min största utmaning är forfarande min boendekostnad. Skulle jag lyckas få ner den med ett par tusen i månaden så skulle det verkligen göra stor skillnad. Jag bor i hyresrätt med en brutal hyra och vill helst, för enkelhetens skull fortsätta bo i hyresrätt (men en mindre och betydligt billigare). Men det är sjukt svårt att få tag på andra lägenheter i Alingsås där jag bor. Menmen… helt plötsligt händer det förhoppningsvis.

Den absolut största anledningen till att jag vill downshifta är att jag har en dröm om mer frihet i livet. Mindre ekorrhjul och mer tid för mina relationer och sådant som får mig att må bra. Mer tid att upptäcka världen och inte vara så stenhårt knuten till en fysisk plats hela tiden (boende och arbetsplats tänker jag främst på då). Att på något sätt återta makten över mitt eget liv. Missförstå mig rätt nu, jag gillar att jobba, men att gå upp klockan sex varje morgon, släpa mig till bussen, jobba en hel dag i tvåhundra knyck, stressa från jobbet för att hinna med bussen, försöka klämma in lite träning, hem, laga mat, äta och sedan krascha i säng för att göra om samma sak nästa dag. Jag är ärligt talat sjukt less på det. Och jag skulle verkligen vilja pröva ett liv som inte ser ut på det sättet. Kanske det fungerar, kanske inte. Men det vet jag ju inte om jag inte prövar… Eller hur!

Mindre prylar, mindre pengar, men framförallt mindre måsten… Och som bonus mer frihet, mer tid, mer energi och mer glädje.

Och jag tror inte att jag är direkt ensam om den drömmen…

/Anna

När hela självbilden svajar

Först och främst. Tack, tack, tack, för ert fantastiska stöd och all feedback på mitt förra inlägg angående min utmattning. Tack för alla kloka tankar ni delat med er av, alla era egna historier OCH inte minst all kärlek ni öst över mig! Ni skall veta att jag uppskattar era tankar och fina ord oändligt mycket. 

Det gör någonting med oss människor när vi visar oss sårbara inför varandra. Att vara ärlig mot andra innebär också att man tvingas vara ärlig mot sig själv, vilket inte alltid är så enkelt. Men det finns någonting väldigt vackert och förlösande i att dela med sig av allt det jobbiga och skaviga. Och jag tror det får oss att känna oss lite mindre ensamma när vi vågar dela med oss. För vi är ju sällan helt ensamma med våra tankar, upplevelser eller känslor. Var och en bekämpar ju sina egna krig liksom…

En av de strider jag mer eller mindre dagligen har fått fightas med sedan jag blev sjuk är min egen självbild. Hur jag ser på mig själv. Som skolsköterska främst såklart eftersom mina bekymmer främst är arbetsrelaterade. Men samtidigt, när hela min yrkesidentitet svajar så spiller det ändå liksom över på HELA min självbild. När jobbjaget som är en viktig del av vem jag är, kraschar, så är det oundvikligt att hela min identitet utmanas. Och även om detta är någonting jag jobbar mentalt med varje dag så är det inte så lätt. 

Tvärtom, vad som är oerhört lätt är att tappa bort hela sin självkänsla. Vilket jag absolut har gjort i perioder. Det är så lätt att börja tänka negativa tankar om sig själv. Och har man väl börjat spinna loss där så får tankarna snart orimliga proportioner (jag klarar inte av mitt jobb alltså är jag rätt kass, jag kan inte strukturera mitt jobb, jag är ju rätt lat egentligen, inte konstigt att jag inte löser arbetsbelastningen, gnällig är jag också, och rätt ful med om jag tänker efter. Och tjock. Och en usel mamma också. Konstigt att det ens finns människor som vill vara med mig… Jag borde inte utsätta mina nära och kära för min negativitet, de klarar sig nog bäst utan mig…) Vrickat? I know. Men räck upp handen, du som aldrig hamnat i en liknande negativ tankefälla.

Det som är min räddning när det känns nattsvart och jag hamnar i negativa tankarloopar om mig själv är att jag aktivt försöker fokusera på VEM jag är (förutom att vara skolsköterska) VAD som är viktigt (förutom mitt jobb) och VAD som definierar mig som människa! Ja, jag är skolsköterska och ja, jag tycker att mitt arbete är oerhört meningsfullt, det roligaste jag har haft och en stor viktig del av mig. Men det är inte allt. Långtifrån. Jag har ju mängder av kvalitéer. Jag är kärleksfull, omtänksam, strukturerad, ordningsam, stark, modig och rätt amazing sådär rent generellt faktiskt 😉 OCH. Jag har ju så sjukt mycket härligt, friskt, kärleksfullt, roligt och fantastiskt i mitt liv. 

Det. Är. Vad. Som. Är. Viktigt!

Detta har varit en av mina största utmaningar. Och att arbeta aktivt med att fokusera på VEM jag är, VAD som är viktigt och VAD som definierar mig som människa är ett av mina värdefullaste verktyg! 

/Anna

Mod

Inför 2019 satte jag en intention för mig själv. En så kallad sankalpa. Jag valde ut tre ord som skulle fungera som mina vägvisare, önskningar och intentioner för det kommande året. De ord som jag valde och som jag bär med mig varje dag är mod, kärlek och acceptans. Tre ord som inte betyder mycket om de inte används. Då är det ju bara ord liksom. Men det tycker jag verkligen att jag har gjort. Jag har haft dem med mig som vägvisare när jag kört fast eller tappat fokus. Två av orden är betydligt svårare för mig att förhålla mig till. Och det ena av de orden är mod. Det är det som jag genom livet har fått kämpa mest med.

Som barn var jag oerhört feg och försiktig och var oftast obekväm med att pröva nya saker som jag inte kände mig trygg med. Och jag tror att den rädsla vi människor ofta bär på handlar om vad andra människor skall tycka. Vi har nog rätt ofta klart för oss vad vi skulle vilja göra, testa eller uppnå men tanken på ett eventuellt misslyckande skrämmer oss så mycket att vi begränsar oss i vårt sätt att leva. Men hur skall vi göra då? För att våga leva det livet vi vill? Bortom alla åsikter, andras eller våra egna…

Jag tror egentligen inte att begreppet orädd är lösningen. Vad betyder ens det? Jag tror egentligen mest att det bara handlar om att vara modig nog att ta rädslan i handen och börja trava på framåt, mot det mål du har framför dig. Att inte veta om du når fram eller vart du hamnar och men ändå har modet att våga trots dina tvivel och osäkerhet. Och det som sedan är belöningen för att du vågade, det stavas självförtroende.

Rädslan visar sig ofta i form av motstånd. Du intalar dig själv att du inte är värd det du önskar, du behöver bara komma i form först, det är nog ändå inte din grej, du är för gammal, det är ingen idé. Och så vidare, och så vidare. Vad är lösningen på det då? Kanske att helt enkelt bara ta emot rädslan. Sen den, acceptera den. Kanske rent utav tacka den för att den försöker hålla dig trygg. Men sedan.. Bara gå. Gör det du vill. Hoppa. Skutta. Eller kryp. Men ta dig framåt. Och med tiden kommer det gå lättare och lättare. Du kommer ha lättare att övervinna ditt obehag. Ditt självförtroende kommer öka och tillslut kommer rädslan över att misslyckas minska.

Kanske vi alla borde lyssna lite oftare på vår egen inre Pippi…

Det har jag aldrig prövat förut, så det klarar jag helt säkert…

/Anna