Tacksamhetstorsdag

Man pratar ofta om sambandet mellan att känna sig lycklig och tillfreds med livet och förmågan att känna tacksamhet. Och egentligen, om man tänker efter så är det kanske inte alls svårt att förstå att de två sakerna hänger ihop. Men vad många kanske inte tänker på är vilket kraftigt verktyg förmågan att känna tacksamhet faktiskt är. Faktum är, att om man skulle kunna ta fram ett piller som får folk att må bättre, känna mer tillfredsställelse med livet och uppleva mer lycka så skulle den sälja stort. Alla vill väl må bra? Inte sant?

Och med det menar jag såklart inte att förmågan att känna tacksamhet skulle vara hela nyckeln till att uppleva lycka i livet. Men det är ett verktyg som är helt gratis och alla har tillgång till det. Det enda du behöver är lite övning (en del mer en del mindre). Att ändra sitt mindset mot att se det stora i det lilla och att aktivt känna tacksamhet kommer att ändra ditt liv till det bättre. Jag lovar.

Men de som lever eländiga liv då, som lever i misär, de som har usla förutsättningar till ett bra liv, kanske någon säger. Det är ju lätt att vara tacksam när man är så privilegierad som jag är. Men alltså det är inte det som det handlar om. Utan det handlar om att kunna se det som man har i livet som är bra och känna glädje och tacksamhet över det. Det kan vara glittret på sjön när man går till jobbet på morgonen. Det kan vara den där goda koppen kaffe man drack till förmiddagsfikat. Det kan vara personer man har nära sig. Att solen skiner, att lunchen var god. Att man har ett jobb att gå till. Det finns där. Jag lovar. Bara du lyfter blicken så kommer du att se det. Det kan vara precis vad som helst. Det är inte det viktiga. Det viktiga är vad tacksamheten gör med vår känsla, vår tanke, våra handligar och vår fysiska kropp. Den får oss att må bra. Vi mår bättre av positiva tankar (tacksamhet) än av negativa (stackars mig). Så är det bara. När man väl öppnar ögonen så finns det såååå mycket att vara glad över. Det finns rent utav ingen hejd på det. 

För mig kan tacksamhet ofta handla om en känsla av tillfredsställelse över att allt känns lugnt och ingenting är kaotiskt för stunden. Men det kan också handla om galen glädje över något härligt som händer. Så min erfarenheter att att lyckan både kan kännas stillsamt återhållen men även euforisk. Och alla nyanser där emellan. 

Det finns många forskningsstudier som faktiskt stödjer ett samband mellan förmågan att känna tacksamhet och att vara välmående. Både när det gäller vår fysiska och psykiska hälsa. Så why not? Varför inte öva på att känna mer tacksamhet? Det finns ju inte direkt något att förlora. Och det är ju inte som om det tar vare sig någon tid eller energi. Det gäller bara att komma ihåg det. Själv har jag sedan ett år tillbaka skrivit tacksamhetsdagbok och det tar mig max ett par minuter. Det är inte mer komplicerat än att jag varje kväll, innan jag går och lägger mig, skriver ner tre saker som jag känner mig tacksam över i min kalender. Ibland är det stort och svulstigt, men det kan lika gärna vara den små detaljerna. Men jag känner ändå att det gör någonting med mig. Att jag fokuserar på det positiva i mitt i liv, det sista jag gör innan jag går och lägger mig gör att det är just en positiv känsla jag tar med mig in i natten. Och tro mig, för en som har haft rätt knöligt med sömnen de senaste åren så gör det skillnad. 

Och när man sedan börjat öva upp förmågan att känna tacksamhet då är det dags att levla upp ett snäpp och börja dela med sig. Det är då det börjar hända magiska saker på riktigt. När man uttrycker sin tacksamhet. Både för sig själv (till exempel genom att skriva ner det i en tacksamhetsdagbok) men även till andra. Om du skickar iväg det där smset till en vän där du uttrycker tacksamhet över att ha hen i ditt liv så övar du både på att aktivt känna tacksamhet, men gör även hen glad. Samma sak om du blir generösare med att strö komplimanger runt omkring dig. Tänker du något positivt om någon annan människa, berätta det då! Vad skulle kunna gå fel? På vilket sätt skulle världen bli en sämre plats om vi talade om för andra att vi uppskattar dem liksom?

Vi har spelat in en kort meditationssekvens med fokus på tacksamhet. Behöver du lite hjälp på traven med din nya tacksamhetsövning så ta gärna hjälp av den!

Just idag är jag tacksam över:

Att jag har ruskigt skön träningsvärk efter comeback på gymmet denna veckan efter sommarens dekadenta träningsuppehåll.

Att jag skall få pussas med han jag älskar i helgen. (har svårt att känna tacksamhet över hela den här distansförhållandegrejen alla dagar, men jag jobbar på det)

Att Studio Stilla nu har nått nästan alla sina mål (2 av 7 kvar) som skall nås vid denna månads slut!

Vad är du tacksam över?

/Anna

Att känna att möjligheterna är oändliga

Herregud, jag har sagt upp mig. Om en månad har jag inget jobb längre. Egentligen borde jag känna stress och oro inför det faktum att jag inte vet hur jag skall försörja mig efter semestern. Eller semester och semester. Har man ens det när man inte har något jobb?

Det här mina vänner är så helt olikt mig. För jag är helt avslappnad inför detta faktum. Jag har ju egentligen vetat såååå länge att jag borde byta jobb, men inte velat pga sjukt roliga arbetsuppgifter. Arbetsmiljön har varit kass de senaste åren, men på alla andra sätt så har det varit mitt drömjobb. Så jag har kämpat med näbbar och klor för att hålla mig kvar. De perioder jag faktiskt seriöst har funderat på att byta har jag inte hittat några andra roliga jobb att söka. För att ha ett roligt och meningsfullt arbete är såååå viktigt för mig.

Men nu står jag här. Sa upp mig, skall sluta om en månad. Och känner mig helt cool. (Inser att den känslan inte kommer hålla i sig om jag inte hittar ett sätt att försörja mig snart, hehe) Men just nu njuter jag av känslan att möjligheterna är oändliga. Jag är fri att göra VAD JAG VILL!

Men jag är helt klart öppen för idéer. Det är inte utan att det känns rätt spännande vad det skall bli av mig i den här världen 😉

Så hit me! Vad skall jag bli när jag blir stor?

/Anna

Visst gör det ont…

Att vara mitt inne i en livskris som en utmattning innebär är som att leva i en berg-och dal bana som aldrig tar slut. När man tror att åkturen börjar närma sig slutstationen, växlar tåget plötsligt och oväntat, in på ett nytt spår, med nya otäcka stup, kurvor och backar.

Nu gillar jag förvisso berg- och dal banor. Jag älskar hur det killas i magen av skräckblandad förtjusning. Att vråla rätt ut när det går nerför och vika sig dubbel av skratt av lättnad när det går uppför igen. Men… då vet man ju på förhand hur lång turen förväntas vara. Ett eller två varv på samma bana liksom.

Den här upplevelsen av att inte ha kontroll över mående och kropp är en av de allra största utmaningar jag har ställts inför i livet so far. Och skall jag vara ärlig så är jag så trött på eländet vid det här laget. Varje kväll när jag går och lägger mig så önskar jag mest av allt att nästa morgon få vakna till mitt normala pigga, glada och energiska jag igen.

Men… hur det än är. Så ser jag redan nu, fast jag fortfarande är mitt uppe i skiten, att den här resan inte kommer ta mig tillbaks till det stället där jag startade min ofrivilliga resa. Nej, jag kommer få kliva av tåget på ett helt annat ställe. Ett mycket bättre ställe. Och jag kommer inte vara samma person som jag var den dagen då allt rasade. Jag kommer att ha levlat upp. Och det kommer vara Anna 2.0 som Kliver av och som är redo för resten av livet.

För även om den här krisen är oerhört smärtsam och vissa dagar ganska nattsvart så är den oerhört utvecklande. Det ser till och med jag. Och tro det eller ej, det kan jag redan nu, fast jag har lång väg kvar, känna en stor tacksamhet över.

Jag märker hur jag mer och mer faktiskt landar i tillförsikten över att det här kommer bli bra. Det kommer till och med bli bättre <3 Som jag längtar!

/Anna

That’s What Friends Are For

För mig blir det bara tydligare och tydligare hur viktiga mina relationer är för mitt välmående. Medvetenheten över detta har liksom smugit sig på genom åren, och nu när jag ser det så klart och tydligt så känner jag en oerhörd tacksamhet över att ha så många fina, värdefulla och sunda relationer jag har. Att leva så många år, omedveten om deras oerhörda betydelse hade ju faktiskt kunnat medföra att jag pajade dem, av ren okunskap. 

Två medelålders tanter som i höst firar 40 år som vänner. I vått och torrt. En relation byggd på ömsesidig respekt, mängder av skratt och en oerhört störd humor <3

Forskning har faktiskt visat att det är är nära relationer och inte pengar eller framgång som gör att vi människor upplever mest lycka genom livet.  Den band vi skapar genom sunda och välmående relationer är ett skydd när vi upplever livet som svårt och utmanande och fördröjer även mentalt och fysiskt åldrande. Att ha kvalitativa relationer är dessutom viktigare för ett långt och lyckligt liv än social klass, hög IQ eller till och med gener. 

Vad jag kan tycka är problematiskt är det samhälle vi lever i ständigt hyllar självständigheten vilket lätt leder till att vi tror att vi är lyckligast själva. Men vår naturliga miljö är faktiskt tillsammans med andra. Även om det såklart inte är lika livsnödvändigt för vår direkta överlevnad som det var en gång i tiden när vi levde på savannen. Då var det styrkan i gruppen som gjorde att vi faktiskt klarade livhanken. Men att det ligger i människans natur att söka andras närvaro är det ingen tvekan om och att de flesta av oss mår bra av att ha andra människor nära både rent fysiskt och emotionellt, att känna tillhörighet med andra, skapa och vårda våra nära relationer. Och det finns som sagt en tydlig koppling mellan ett rikt socialt liv och god hälsa. Det visar både forskningen och min egen erfarenhet.

Att ha en vän som genom åren fått se och stått ut med det mesta. Även det nattsvarta. En sådan håller man hårt i.

Såklart att detta blir extra tydligt när livet krisar då familj och vänner verkligen finns där på riktigt. Med stöd, pepp och mängder av kärlek. Såklart. När det finns mitt framför ögonen och dessutom är helt livsnödvändigt. Men jag tänker att det inte skall behövas en livskris för att se, uppskatta och vårda de fantastiska människor som finns runt omkring oss. Och jag hoppas för egen del att alla mina viktiga personer verkligen förstår hur mycket jag älskar och uppskattar dem! 

/Anna

När hela självbilden svajar

Först och främst. Tack, tack, tack, för ert fantastiska stöd och all feedback på mitt förra inlägg angående min utmattning. Tack för alla kloka tankar ni delat med er av, alla era egna historier OCH inte minst all kärlek ni öst över mig! Ni skall veta att jag uppskattar era tankar och fina ord oändligt mycket. 

Det gör någonting med oss människor när vi visar oss sårbara inför varandra. Att vara ärlig mot andra innebär också att man tvingas vara ärlig mot sig själv, vilket inte alltid är så enkelt. Men det finns någonting väldigt vackert och förlösande i att dela med sig av allt det jobbiga och skaviga. Och jag tror det får oss att känna oss lite mindre ensamma när vi vågar dela med oss. För vi är ju sällan helt ensamma med våra tankar, upplevelser eller känslor. Var och en bekämpar ju sina egna krig liksom…

En av de strider jag mer eller mindre dagligen har fått fightas med sedan jag blev sjuk är min egen självbild. Hur jag ser på mig själv. Som skolsköterska främst såklart eftersom mina bekymmer främst är arbetsrelaterade. Men samtidigt, när hela min yrkesidentitet svajar så spiller det ändå liksom över på HELA min självbild. När jobbjaget som är en viktig del av vem jag är, kraschar, så är det oundvikligt att hela min identitet utmanas. Och även om detta är någonting jag jobbar mentalt med varje dag så är det inte så lätt. 

Tvärtom, vad som är oerhört lätt är att tappa bort hela sin självkänsla. Vilket jag absolut har gjort i perioder. Det är så lätt att börja tänka negativa tankar om sig själv. Och har man väl börjat spinna loss där så får tankarna snart orimliga proportioner (jag klarar inte av mitt jobb alltså är jag rätt kass, jag kan inte strukturera mitt jobb, jag är ju rätt lat egentligen, inte konstigt att jag inte löser arbetsbelastningen, gnällig är jag också, och rätt ful med om jag tänker efter. Och tjock. Och en usel mamma också. Konstigt att det ens finns människor som vill vara med mig… Jag borde inte utsätta mina nära och kära för min negativitet, de klarar sig nog bäst utan mig…) Vrickat? I know. Men räck upp handen, du som aldrig hamnat i en liknande negativ tankefälla.

Det som är min räddning när det känns nattsvart och jag hamnar i negativa tankarloopar om mig själv är att jag aktivt försöker fokusera på VEM jag är (förutom att vara skolsköterska) VAD som är viktigt (förutom mitt jobb) och VAD som definierar mig som människa! Ja, jag är skolsköterska och ja, jag tycker att mitt arbete är oerhört meningsfullt, det roligaste jag har haft och en stor viktig del av mig. Men det är inte allt. Långtifrån. Jag har ju mängder av kvalitéer. Jag är kärleksfull, omtänksam, strukturerad, ordningsam, stark, modig och rätt amazing sådär rent generellt faktiskt 😉 OCH. Jag har ju så sjukt mycket härligt, friskt, kärleksfullt, roligt och fantastiskt i mitt liv. 

Det. Är. Vad. Som. Är. Viktigt!

Detta har varit en av mina största utmaningar. Och att arbeta aktivt med att fokusera på VEM jag är, VAD som är viktigt och VAD som definierar mig som människa är ett av mina värdefullaste verktyg! 

/Anna

Att glo på trädtopparna en stund

Efter bara ett par minuter i skogen känner jag hur andetaget hamnar rätt igen. Det blir långsammare och det blir djupare. Den syrerika luften i kombination med det mättade andetaget gör att sinnet helt plötsligt känns klarare.

Pulsen går ner och trycket över bröstet minskar. Spänningarna i käkarna som jag dragit på mig under dagen släpper så sakteliga…

Och jag sätter mig på en sten mitt i skogen och lyfter blicken. Det är något med trädkronornas vajande i vinden som är lugnande. Kanske är det samma effekt som vågornas rullande mot stranden? Oavsett vilket så låter jag mina sinnen ta över. Jag tar in det jag ser, jag hör det jag hör och jag känner de dofter som min hjärna registrerar. Tömmer hjärnan på andra oväsentligheter. Det enda som finns just här och nu är skogen och jag.

Jag skulle inte beskriva mig själv som religös i ordets vanliga bemärkelse. Men här och nu, som den lilla människan jag är mitt i allt det stora, kan jag nog till viss del förstå vad religon handlar om. Här finns någonting som är så mycket större än mig själv, som griper tag i mig och som på sätt och vis påvisar om hur liten jag är, men samtidigt ger mig möjlighet att hitta sinnesro och själslig styrka.

Det behövs ingen längre stund för att landa i mig själv igen. Känna att de spänningar kroppen bär på släpper. Jag är inne i en period där jag trappar upp min arbetstid och minskar på min sjukskrivning. Och det är jag ju såklart glad över. Att jag är på väg tillbaka på riktigt. Det går stegvis och i samråd med läkare och försäkringskassa. Men just nu är det rätt tufft. Typ 1 steg fram och 2 tillbaka. Men min läkare säger att det är så det skall vara. Att jag skall ha tillförsikt. Så jag försöker ha det. Och jag övar på acceptansen över att det är tufft och motigt. Och försöker lita på att jag är på väg åt rätt håll.

Så idag är jag ändå glad över att jag orkade promenera ut till närmaste sten och glo på trädtopparna en liten stund när jag kom hem från jobbet. Det kommer jag skriva ner i min tacksamhetsdagbok ikväll innan jag går och lägger mig.

/Anna

Är förmågan att känna tacksamhet en nyckel till att känna lycka?

Inser att jag är på väg att kasta mig ut på djupt vatten och att det finns en och en annan som kan bli lite provocerade här. Lycka, vad är ens det? Och är det någonting som man verkligen måste kämpa med för att hitta? Skall det ens vara så? Är lycka ens någonting som är viktigt?

Jo, för mig är det det. Inte så att livet måste vara på topp jämt. Eller jo, det hade ju varit superhärligt. Men det vet ju både du och jag att det inte är. Långt ifrån. Jag tror att det finns lika många olika definitioner på vad lycka är som det finns människor. Och nu kan jag såklart mest bara utgå från mig själv men för mig är lycka någonting som oftast på ett eller annat sätt finns närvarande i livet. Även när det är motigt och mörkt.

För mig kan det handla om en känsla av tillfredsställelse över att allt känns lugnt och ingenting är kaotiskt för stunden. Men det kan också handla om galen glädje över något härligt som händer. Så min erfarenheter att att lyckan både kan kännas stillsamt återhållen men även euforisk. Och alla nyanser där emellan.

Det finns många forskningsstudier som faktiskt stödjer ett samband mellan förmågan att känna tacksamhet och att vara välmående. Både när det gäller vår fysiska och psykiska hälsa. Så why not? Varför inte öva på att känna mer tacksamhet? Det finns ju inte direkt något att förlora. Och det är ju inte som om det tar vare sig någon tid eller energi. Det gäller bara att komma ihåg det. Själv har jag sedan ett par veckor skrivit tacksamhetsdagbok och det tar mig max ett par minuter. Det är inte mer komplicerat än att jag varje kväll, innan jag går och lägger mig, skriver ner tre saker som jag känner mig tacksam över i min kalender. Ibland är det stort och svulstigt, men det kan lika gärna vara den små detaljerna. Men jag känner ändå att det gör någonting med mig. Att jag fokuserar på det positiva i mitt i liv, det sista jag gör innan jag går och lägger mig gör att det är just en positiv känsla jag tar med mig in i natten. Och tro mig, för en som har haft rätt knöligt med sömnen de senaste åren så gör det skillnad.

Hur kan man göra mer för att öva på att känna tacksamhet? Jag tror att det handlar mycket om att börja jobba på sitt mindset. Att faktiskt aktivt börja lyfta blicken och se hur mycket bra du har, mitt framför ögonen. Att se glittret på vattnet, att vara närvarande i dina relationer (tänk bara på hur många fantastiska människor du har i din närhet), att njuta av en god middag, att upptäcka nya platser och så vidare. När man väl öppnar ögonen så finns det såååå mycket att vara glad över. Det finns rent utav ingen hejd på det.

Och när man sedan börjat öva upp förmågan att känna tacksamhet då är det dags att levla upp ett snäpp och börja dela med sig. Det är då det börjar hända magiska saker på riktigt. När man uttrycker sin tacksamhet. Både för sig själv (till exempel genom att skriva ner det i en tacksamhetsdagbok) men även till andra. Om du skickar iväg det där smset till en vän där du uttrycker tacksamhet över att ha hen i ditt liv så övar du både på att aktivt känna tacksamhet, men gör även hen glad. Samma sak om du blir generösare med att strö komplimanger runt omkring dig. Tänker du något positivt om någon annan människa, berätta det då! Vad skulle kunna gå fel? På vilket sätt skulle världen bli en sämre plats om vi talade om för andra att vi uppskattar dem liksom?

Det här är iallafall någonting jag vill fortsätta öva på. Så just idag är jag tacksam över:

Att jag har en kropp som pallade att jag körde slut på den med ett monsterpass på gymmet tidigare i förmiddags.

Att mitt älskade barnbarn äntligen är hemma igen och jag skall få kramas med henne om bara några minuter.

Att även om jag saknar min kärlek i livet något alldeles förfärligt mycket nu när han är där och jag är här denna helgen, så är jag oerhört tacksam över att fortfarande vara lika kär som jag var för två är sedan när vi träffades.

Vad är du tacksam över?

/Anna