Men vems är felet egentligen?

Att den stressrelaterade ohälsan bara ökar och ökar är inget nytt. Och du som hänger här med oss har troligen någon form av erfarenhet av detta. Jag menar hela vår affärside är ju att dela med oss av verktyg och strategier för att förebygga ohälsa alternativt hitta tillbaka till ett mer balanserat liv där stillheten tillåts ta större plats än stressen. Så troligen har du ganska bra koll. På vad långvarig stress utan återhämtning gör med oss. Och troligen gör du vad du kan själv för att må så bra som möjligt. Du prövar olika tekniker, du andas, du är ute i naturen och du övar på att meditera. Precis som vi gör. Vi försöker hela tiden göra det vi kan för att inte duka under för stress, press och krav.

Men ibland måste vi också ransaka oss själva. Ja, det finns verkligen mängder av strategier vi kan använda oss av och de flesta funkar alldeles utmärkt. Menmenmen… Att BARA prata om vad vi själva kan göra leder till att vi enbart fokuserar på stressrelaterad ohälsa som ett individproblem. Och där mina vänner har vi ju ärligt talat varesig boven eller lösningen på problemet. Så ibland, kanske lite oftare än vad vi gör, så borde vi höja blicken och titta på de samhällsstrukturer som gör att vi har hamnat, eller riskerar att hamna i en obalans som vi i värsta fall blir sjuka av.

För det är där det riktiga problemen ligger. På ett samhälle och på arbetsgivare som står bredvid och hejar på när vi driver oss själva in i utmattning eller någon annan form av ohälsa. Arbetsgivare som är beredda att offra sina medarbetare för bättre resultat, högre omsättning eller vad det nu är som driver dem. Av någon anledning så ser de oss som utbytbara och bisarrt nog tänker de så kortsiktigt att de inte kalkylerar att med sjuk personal så ökar kostnaderna. Det finns så många som vittnar om arbetsgivare som inte tar sitt ansvar, som väljer att blunda och rent utav driver på hårdare när personalen inte mår bra. Vad är det vi håller på med egentligen? Skall det vara så här? Är det värt det?

Vi lever i ett samhälle som FORTFARANDE premierar personer som driver sig själva rätt in i väggen. Vi står bredvid och hejar på. Snabbare kan du. Mer kan du. Tryck in lite till. Vi litar på dig. Det faller utan dig. Om du inte drar ditt strå till stacken så går det ut över dina arbetskamrater. Och de har redan mycket att göra. Du måste göra din del. Fortare. Fortare. Fortare….

För att sedan…

När personen i fråga inte orkar mer. Inte tar sig ur sängen. Inte hittar hem från bussen. Får sömnsvårigheter, ångest. Inte kan koncentrerar sig. Då, mina vänner, då tar vi inget ansvar längre. Utan då, kvickt som ögat, gör vi det till ett individproblem. Hen är ju inte så stresstålig, hen har ju lite för mycket hemma, hen kan inte samarbeta. Hen borde ju faktiskt hinna med sina arbetsuppgifter, hen prioriterar fel, hen är ostrukturerad. Och så vidare och så vidare… BOOM. All skuld är din egen.

Och detta får vi inte glömma. Att jo, det finns mängder av fantastiska verktyg vi kan använda för att hålla, orka och kunna hantera livsstressen bättre. Men att det ser ut som vi gör, att den stressrelaterade ohälsan ökar och vi blir sjuka beror INTE på att vi inte mediterar, andas i fyrkant, yogar, dricker gärna smoothies eller badar kallt tillräckligt mycket. Vi får aldrig göra det till ett individproblem och skuldbelägga människor som blir sjuka av stress. ALDRIG. Det lever i ett samhälle som är så strukturellt uppfuckat att vi blir sjuka. Det är där felet ligger.

/Anna

Är det nu förändringen sker?

Jag vet inte om du märker vad det är som är på gång. Men jag ser dagligen tecken på att någonting är påväg att förändras. Jag vet inte om det är årets Coronakris eller om det helt enkelt bara är dags, men jag ser det hända runt omkring mig.

Från att vi de senaste årtionderna sprungit fortare och fortare i livets ekorrhjul med katastrofala följder i form av stressrelaterad ohälsa ser jag nu fler och fler som börjar omvärdera livet. Många har varit permitterade under vår och sommar och har nu gått tillbaka till heltid på jobbet och även slängt sig med huvudet före in i ekorrhjulet igen. Och de gillar det inte. De protesterar. Efter att ha haft möjlighet att fylla livet med annat än arbete ett tag och också fått upp ögonen för vad livet har att erbjuda så känns det inte alls inspirerande eller härligt att börja springa i 180 knyck igen.

Många är det som balanserat på gränsen till utmattning länge, länge och som under de senaste halvåret kunnat sakta ner en smula och som nu inte vill tillbaka utan börjar omvärdera. Skall jag gå ner i arbetstid? Skall jag säga upp mig? Skall jag göra någonting helt annat med mitt liv? En del har blivit av med jobbet och även om det är en oerhörd stress i sig så är det flera som beskriver lättanden över att kunna andas igen.

Även de som har jobbat på som vanligt under Corona. Åkt till jobbet och försökt förhålla sig till distansering i kollektivtrafiken och på arbetsplatsen med varierat resultat beskriver att, nä, nu är det nog. Jag orkar inte mer. Jag vill ha mer frihet i livet. Livet är för kort för att bara springa och springa och springa…

Det här tycker jag är ett jätteintressant fenomen. Kanske jag lägger märke till det eftersom jag själv är inne i samma process? Men jag tror inte det. Jag tror helt enkelt att vi börjat få nog. Nog på att springa oss sjuka och inte hinna ta oss tid till det som gör oss glada och får oss att känna lust och flow i livet. Är det 2020 vi omvärderar våra liv. Är det nu vi inte längre går med på att offra vår hälsa pga gällande norm att den som springer fortast genom livet dör lyckligast? Är det nu vi öppnar ögonen och börjar njuta av vad livet har att erbjuda på riktigt?

/Anna

En hållbar arbetssituation

Upplever du din arbetssituation som stressig och påfrestande i för hög grad? Att känna stress då och då är inget farligt det är en naturlig reaktion för oss människor men att vara stressad under en lång period kan tillslut göra dig sjuk. Med en lång period brukar man mena ca 6-12 månader.

För ett år sedan upplevde jag min arbetsplats som otrygg, stressig och tung. Jag sökte hjälp hos chefen men inga större förändringar skedde. Vi pratade i arbetslaget och vi tillsammans försökte förbättra miljön på avdelningen. Men vi hade för mycket motgångar. I ett år kämpade vi. Jag kände en stor frustration kring hur organisationen var uppbyggd och ilska kring att vi hade det som vi hade och jag ältade så mycket men samtidigt ville jag få det att funka. Jag tyckte ju verkligen om mitt jobb, men jag räckte inte till. Jag hade inte förutsättningarna till att lyckas. 

För två månader sedan tog det stopp. Jag hade ångest, hjärtklappning, svettningar, hade svårt att lägga saker på minnet, stunder där jag inte visste vart jag var, trött, irriterad, spänd i hela kroppen, huvudvärk, arg, ledsen, hörde inte vad folk sa och yrsel. Kroppen sa i från på så många sätt.

Idag är jag påväg tillbaka in i arbetet igen. Och skall jag vara ärlig så är livrädd samtidigt som jag har en drivkraft att bli frisk. Jag försöker vara försiktig och lyssna till min kropp. Många symtom känner jag fortfarande dagligen och min energi tar slut fort. För att bli frisk har jag hjälp av ett antal strategier som jag jobbar med varje dag, både nu under min rehab, men även i framtiden för att undvika att hamna här igen.

  • Ta pauser på en stilla plats och andas
  • Göra en sak i taget. Många bollar i luften är inget för mig
  • Prioritera det som är viktigast och lägga allt annat åt sidan
  • Återhämta mig genom stillhet, göra saker som ger energi
  • Dra ner på mina krav
  • Vara närvarande i nuet. Inte fastna i det som hände i går eller det som eventuellt händer i morgon.

Vad har du för strategier som du använder dig av för mer välmående och mindre stress på ditt arbete?

/Matilda

Hur du som anhörig kan hjälpa någon som drabbats av utmattning

Även om du inte har drabbats själv av stressrelaterad ohälsa så kan du säkert relatera till det på ett eller annat sätt. Alla känner vi väl någon som drabbats. Det kan vara en nära familjemedlem, vän eller arbetskamrat. Och jag tänker att det kan vara en jättestor utmaning att möta en utmattad person, och att leva tillsammans med en skall vi inte tala om….

Jag fattar att det inte är helt enkelt att veta hur man skall hantera det. Har man inte varit utmattad själv så är det grymt svårt att försöka sätta sig in i hur sjuk den utmattade personen faktiskt är. Men jag skulle verkligen vilja dela med mig av mina bästa tips för dig som är anhörig. Obs! Jag menar inte alls att trampa min familj och mina vänner på tårna här nu, jag har upplevt ett fantastiskt stöd från mina nära och kära under hela min sjukdomsperiod.

Mitt främsta tips är: Häng med i svängarna. Den känslomässiga berg- och dalbanan som en utmattad människa befinner sig i är sjukt utmanande. Även för alla anhöriga. Och kan upplevas rätt provocerande. Men försök tänk att om du tycker den är jobbig att hänga med i gissa hur den sjuka har det som sitter fast i skiten 24/7?

Och så klart. Tålamod, tålamod och ännu mer tålamod. Att ge den sjuka personen som ofta är rätt hudlös dåligt samvete är oerhört lätt hänt. Jag lovar, det räcker med illa dolda suckar för att man skall känna sig kass och värdelös. Kommunicera ordentligt istället. Rak och enkel kommunikation så slipper man som sjuk gå och gissa vad du tänker på. Jag lovar, fantasin har inga gränser… ”hen är trött på mig, hen tycker jag är värdelös, hen orkar inte med mig” och så vidare i all oändlighet. Och på samma spår. Försök att linda in personen i kärlek. Och dig själv med när du ändå håller på. Det är svintufft att vara anhörig till någon som är sjuk. Var rädd om dig själv. Försök att inte kompensera för det den sjuke inte orkar, utan sänk kraven istället. 

Extra mycket kärlek och uppskattning är dessutom livsavgörande när självförtroendet kraschar, vilket det gör. De flesta utmattade personer går troligen igenom en rätt rejäl kris när det gäller den egna självbilden. Då är din kärlek och bekräftelse oerhört värdefull.

Sedan, försök att använda empati istället för sympati. Jag blir själv sjukt provocerad om folk tycker synd om mig. Medkänsla är fantastiskt men utryck den helst på rätt sätt. Om jag själv ibland måste kämpa för att inte linda in mig i en offerkofta så stötta mig i det istället. 

Om den utmattade inte tillhör närmsta familj eller vänner utan är en arbetskamrat eller annan bekant som du ändå har någon slagit relation med. Hör av dig. Du behöver inte säga några kloka saker och det behöver verkligen inte handla om några stora gester. Men det är så värdefullt. För det går inte många veckor innan man känner sig bortglömd och att man inte tillhör vissa sammanhang längre. Du behöver inte ringa, du behöver inte hälsa på, du behöver inte skicka några blommor. Det räcker med ett sms som säger. Jag saknar dig och jag tänker på dig. En liten gest som är oerhört värdefull. Den hänger också ihop med den stukade självbilden. 

Sist… 

Försök att förstå vad det är för skillnad på en utmattad person och en deprimerad person. En nedstämd person behöver pepp för hen har lätt att isolera sig och inte kommer ur sängen på grund av nedstämdhet. En deprimerad person behöver pepp för att komma ut på en promenad för att få lite energi och lite extra seretoninutsöndring.

En utmattad person behöver ofta bromsas. En utmattad person borde ligga på soffan mer än vad den gör, för en promenad kanske mest dränerar på energi, iallafall i ett akut skede. En utmattad person försöker ofta göra alla rätt. Prioriterar sömn, kost, träning, meditation, vara i naturen och så vidare. Använder alla strategier och verktyg som hen kommer över. En utmattad person försöker ironiskt sett till och med prestera sig ur en utmattning som de ofta hamnat i på grund av deras behov att alltid prestera på topp. Så en utmattad person kan faktiskt behöva mer hjälp med bromsen än med peppen. Det här tror jag är en utmaning för alla personer som finns runt omkring en utmattad person. Alla vet ju att det är bra med en promenad eller träning liksom… 

Skulle kunna skriva en hel bok om det här, men nöjer mig här för nu ?

Så. Häng med i svängarna, tålamod, kärlek, sänk kraven även på dig själv, empati istället för sympati, broms istället för gas och hör av dig… Typ…

Det är alltså ingen lätt utmaning du ställs inför du heller. Men håll ut, du kommer få tillbaka din anhöriga i ett bättre skick än innan. Ha lite tålamod bara!

All kärlek /Anna