Varför springer vissa av oss sjuka?
Med en ökad medvetenhet i samhället över riskerna att drabbas av stressrelaterad ohälsa som till exempel utmattningssyndrom kan man ju undra varför fler och fler drabbas och inte färre och färre. I ett samhälle med sjukt uppskruvat tempo mår många dåligt, men vad är det som gör att vissa av oss brakar rätt in i utmattning, medan en del andra kan fortsätta i ett rätt högt tempo år efter år? Vad är det som gör att vissa av oss har en extra stor sårbarhet av att drabbas? Här är såklart svaren många och jag tänker inte på något sätt göra anspråk på att sitta på hela sanningen. Jag kan bara gå till mig själv och vad min egen sårbarhet handlar om. För efter inte bara en, utan två perioder av utmattning i livet har jag identifierat vad det är som gjort att jag själv har drabbats.
Först och främst vill jag bara påpeka att för att drabbas av en utmattning räcker det inte bara med att ha en sårbarhet för detta. Det krävs också någon form av hög belastning av stress under lång tid för att bli sjuk. I mitt fall har det varit helt avgörande med två olika dysfunktionella arbetsplatser med orimligt högt ställda krav vilket har lett till hög arbetsbelastning och otrygg arbetsmiljö. Att sedan just jag blev sjuk av det och inte mina kollegor visar på den sårbarhet jag har för att drabbas.
Första gången jag blev sjuk var 2012. Jag hade som nyfärdig sjuksköterska jobbat i tre år på en vårdavdelning på lasarettet med inriktning på hjärtmedicin. Jobbet var oerhört roligt och stimulerande men kraven på vad jag skulle hinna med och hur många bollar i luften jag dagligen skulle ha var helt orimliga. Efter varje arbetspass gick jag hem med känslan av misslyckande av att jag inte fullt ut hade hunnit med mina patienters behov och de arbetsuppgifter min chef hade ålagt mig att göra. Till slut tog det stopp och hjärnan reagerade med panikångest och minnesluckor.
Andra gången jag blev sjuk var 2019 efter att ha jobbat som skolsköterska på en mindre gymnasieskola i dryga sex år. Den här gången var det kanske inte främst arbetsbelastingen som var det som puttade mig över kanten utan mer känslan av otrygghet, att ha så många kollegor som hade sådana oerhörda förväntningar på hur jag helt magiskt skulle lösa alla deras problem med elever som inte mådde bra. Att vara den enda i min profession på en arbetsplats och försöka balansera arbetet mellan det som jag lagstadgat är där för att göra (och som ingen annan kan göra, vaccinationer, hälsobesök och så vidare) med de orimliga förväntningar mina kollegor och mina chefer ställde på mig. Detta ledde till en stor otrygghet. Jag upplevde att alla hade en åsikt om hur jag skötte mitt jobb och hur jag borde prioritera mina arbetsuppgifter. Och ingen av dem var vare sig utbildad sjuksköterska eller hade någon vårderfarenhet.
Två lite olika scenarion således. Och jag som dessutom trodde att jag satt på svaren efter första gången jag blev sjuk och var helt tvärsäker på att jag inte skulle bli sjuk fler gånger….
För mig har det tagit ett år i terapi och mycket arbete med personlig utveckling för att förstå varför jag inte lyssnar på mina egna signaler utan pushar mig så över mina egna gränser att jag driver mig själv in i en utmattning inte bara en utan två gånger. Inte sällan pratar man om duktig-flicka-syndrom i de här sammanhangen men det begreppet har jag haft svårt att identifiera mig med. Jag såg framför mig en person med kliniskt städat hem, ordning och reda på alla plan och med ett enormt stort behov av att finnas till för alla andra. Hela tiden. En person som i det närmaste förintade sig själv för att få uppskattning av allt och alla. Det är inte jag. Det är inte så jag ser på mig själv.
Idag förstår jag mer på hur många nyanser det där begreppet innefattar och kan absolut se att även jag får plats där, även om jag på många sätt tycker att det är ett missvisande begrepp. Idag kan jag se hur jag med rädsla för att inte duga som drivkraft har själv sprungit mig sjuk.
Ett av mina stora uppvaknanden var när jag insåg att jag hela mitt liv fastnat i en och samma tankfälla. En tankfälla som benämns som personalisering. Det handlar om att man lätt tar på sig skulden för saker som inträffar oavsett om man har med det att göra eller inte. Ett exempel i mitt fall. Om jag upplever att någon i min närhet verkar arg, sur eller ledsen är min automatiska tanke att det säkert har med mig att göra. Det måste vara mitt fel, något jag har sagt eller gjort eller ännu värre något som jag BORDE sagt eller gjort. Gissa hur stressande det är att hela tiden gå och tänka och känna så?
En annan insikt har varit att min sårbarhet för att drabbas för stressrelaterad ohälsa är stor för jag har ingen aning om vart mina gränser går. Jag har nämligen växt upp med känslan att jag är lite latare än människor i allmänhet (och att folk tror att jag är lat är typ min värsta skräck) och därför har jag trott att de orimliga kraven mina arbetsgivare har ställt på mig inte alls är så orimliga. Min drivkraft har återigen varit rädsla. Rädsla att människor runt omkring mig tycker att jag är lat. Detta har lett till att jag inte alls utvecklat förmågan att avgöra vad som är rimligt att prestera på en arbetsdag. Hur fort jag än har sprungit och hur effektiv och strukturerad jag än har varit så har hela tiden rädslan legat där och lurat. Jag hinner inte det som min chef tycker att jag borde alltså är jag lat…
Den tredje stora anledningen till varför just jag har blivit sjuk två gånger är min (återigen) rädsla för att visa mig svag. För mig har det varit ett svaghet att inte klara av att leva upp till förväntningarna och min identitet är att vara tuff, stark och självständig. Jag är den som stöttar andra och söker inte stöd hos andra dels på grund av rädslan att bli avvisad (värsta känslan ever) och dels på grund av rädslan att jag skall ses som inkompetent, klen och överkänslig. Mitt trygghetssystem är således en smula ostadigt. Jag har inte sänkt garden inför någon annan än mig själv och hittat mina egna strategier som gör att jag känner viss trygghet, utan att vara beroende av att någon annan hjälper mig med det. Alla de strategierna bygger dock på att jag själv skall upprätthålla fasaden av stark, tuff och självständig. De gånger jag har signalerat till chefer att jag behöver ha hjälp, att jag känner att allt är på väg att rämna har jag dock blivit sviken (du BORDE klara av den här arbetsbelastningen, det är DIG det är fel på, DU är inte tillräckligt stresstålig och så vidare) har bara bevisat att jag behöver hålla kvar vid denna dysfunktionella strategi.
Jag har säkert mycket kvar att utforska själv när det kommer till mina egna mönster och jag tycker att det är oerhört spännande att jobba med min personliga utveckling. Men som sagt, detta är bara de delar som gör att jag har en extra sårbarhet. Det är de orimliga kraven på mina före detta arbetsplatser som har den stora delen i det här.
Det här blev en lång historia, men jag tycker att det är viktigt att vi faktiskt börjar gräva i de komplexa strukturer som gör att vissa av oss springer genom livet, helt oförmögna att förstå att vi gång på gång passerar våra egna gränser och för att till sist bli sjuka.
Kanske det ger dig med liknande erfarenheter lust och motivation att själv undersöka vilka mönster hos dig själv som göra att du har drabbats av stressrelaterad ohälsa?
Kram Anna
