Men det är ju så TRÅKIGT att vara stilla
Eftersom jag inte gör mycket annat än att tjata om stillhet som verktyg för välmående och balans i livet så får jag rätt ofta den reaktionen. Senast igår pratade jag med en vän som sa: asså det där med meditation och grejer, det är inget för mig, det kryper ju i hela kroppen, jag kan inte sitta still så länge… Eller något annat jag ofta får höra: om jag bara har ett par timmar i veckan att lägga på träning så vill jag ju svettas och flåsa. Då vill jag ju känna att jag har gjort någonting när jag kommer hem… Den här är också vanlig: jag blir så uttråkad och rastlös, jag är mer en person som gillar hård träning.
Och såhär. De här argumenten har jag också använt. Så jag förstår var de kommer ifrån. Men idag kan jag slå hål på dem på en gång.
Nej det är skitjobbigt att vara i stillhet när vi inte är vana. Det kryper i hela kroppen för att kroppen och huvudet som är vana vid 200 knyck inte fattar hur den skall bete sig helt plötsligt. När du är i det här läget så är det då du behöver stillheten som mest. Vi ÖVAR på vara stilla och vi ÖVAR på att meditera. Det är inget som vissa är genetiskt bättre på än andra. Om du är i ett läge i livet att du inte kan sitta stilla och försöka dämpa din monkey mind i ett par minuter varje dag så är du i större behov av det än vad du kan ana.
Och ja, vi har alla perioder i livet då vi försöker trycka in ett par timmars konditions- eller styrketräning i veckans allt för tighta schema och att då prioritera bort den tiden för att ligga och kravla runt på en yogamatta under en filt då man inte svettas, inte blir starkare och inte förbränner ett skit kan kännas oerhört bortkastat. Men att försöka hitta en kvart här och där, ett par gånger i veckan för några yogaövningar innebär kanske inte just att det är den vanliga träningen som behöver prioriteras bort. Det skulle också kunna vara en stunds slötittande på tv eller scrollande på telefonen som ryker. Just sayin…
Och ja. Bara för att man (även jag) ÄLSKAR hård träning, så innebär inte det att min kropp, precis som alla andra kroppar, behöver BALANS. Det ena utesluter inte det andra. Och vi är inte människor som har så unika kroppar att deras behov skiljer sig så extremt mycket år. Faktum är att våra kroppar och våra sinnen behöver faktiskt rätt mycket samma saker. Det är klart att i perioder kan behoven skifta en smula. Men behovet av balans är det samma för oss allihopa. Och desto fortare vi springer genom livet desto större är behoven att vara i stillhet för att nå den balansen. Det finns det ingen som kan argumentera emot.
Men såhär. När vi gasar oss igenom livet som många av oss gör så är det fan läskigt att stanna upp. För i stillhet så kommer allt det där som är lite jobbigt i livet i kapp. Som en käftsmäll ibland rentutav. För i stillhet, när vi inte distraherar oss så kan vi inte heller gömma oss från det som faktiskt kanske skaver i livet. I stillhet blir vi liksom tvungna att möta känslor som vi annars förtvivlat försöker förtränga. Och det är jobbigt. Som fan. Meeeen, för att du skall hålla. Både kroppsligt och själsligt så behöver du det också. Du är troligen inget undantag (om du inte redan innan lever ett extremt stillsamt liv. Då bör du kanske prioritera ett par timmar i veckan med en tung skivstång istället).
Att prioritera sin återhämtning genom stilla aktiviteter som meditation, yoga, mindfulnessövningar, stilla promenader i naturen eller att helt enkelt bara gå ut i skogen och sätta sig på en sten och glo på himlen är det mest ansvarsfulla du kan göra mot dig själv om du upplever att livet snurrar på lite för fort. Ekorrhjulet kommer inte snurra långsammare om du inte springer lite långsammare. Du bestämmer hur snabbt just ditt hjul skall snurra. Och om du faktiskt stannar ibland och prioriterar att vara stilla. Då kan du springa på i det tempot du vill resten av tiden. Då är chansen större att du håller….
Bara mina tankar såhär på fredag förmiddag!
Kram på dig/Anna