Är det nu förändringen sker?

Jag vet inte om du märker vad det är som är på gång. Men jag ser dagligen tecken på att någonting är påväg att förändras. Jag vet inte om det är årets Coronakris eller om det helt enkelt bara är dags, men jag ser det hända runt omkring mig.

Från att vi de senaste årtionderna sprungit fortare och fortare i livets ekorrhjul med katastrofala följder i form av stressrelaterad ohälsa ser jag nu fler och fler som börjar omvärdera livet. Många har varit permitterade under vår och sommar och har nu gått tillbaka till heltid på jobbet och även slängt sig med huvudet före in i ekorrhjulet igen. Och de gillar det inte. De protesterar. Efter att ha haft möjlighet att fylla livet med annat än arbete ett tag och också fått upp ögonen för vad livet har att erbjuda så känns det inte alls inspirerande eller härligt att börja springa i 180 knyck igen.

Många är det som balanserat på gränsen till utmattning länge, länge och som under de senaste halvåret kunnat sakta ner en smula och som nu inte vill tillbaka utan börjar omvärdera. Skall jag gå ner i arbetstid? Skall jag säga upp mig? Skall jag göra någonting helt annat med mitt liv? En del har blivit av med jobbet och även om det är en oerhörd stress i sig så är det flera som beskriver lättanden över att kunna andas igen.

Även de som har jobbat på som vanligt under Corona. Åkt till jobbet och försökt förhålla sig till distansering i kollektivtrafiken och på arbetsplatsen med varierat resultat beskriver att, nä, nu är det nog. Jag orkar inte mer. Jag vill ha mer frihet i livet. Livet är för kort för att bara springa och springa och springa…

Det här tycker jag är ett jätteintressant fenomen. Kanske jag lägger märke till det eftersom jag själv är inne i samma process? Men jag tror inte det. Jag tror helt enkelt att vi börjat få nog. Nog på att springa oss sjuka och inte hinna ta oss tid till det som gör oss glada och får oss att känna lust och flow i livet. Är det 2020 vi omvärderar våra liv. Är det nu vi inte längre går med på att offra vår hälsa pga gällande norm att den som springer fortast genom livet dör lyckligast? Är det nu vi öppnar ögonen och börjar njuta av vad livet har att erbjuda på riktigt?

/Anna