Att drabbas av en utmattning

Att den stressrelaterade ohälsan i samhället ökar för varje år kan väl inte ha undgått någon. Trots att vi vet detta och trots att det egentligen finns många relativt lätta lösningar på problemet så mår människor allt sämre. Vi gör således något monumentalt fel.  Vi har skapat ett samhälle som ställer sådana absurt höga krav på oss att vi blir sjuka. Vi drabbas av sömnsvårigheter, depressioner, ångest och somatiska bekymmer av den höga stressen. Många av oss drabbad tillslut av utmattning. 

Min plan med den här bloggen har hela tiden varit att dela med mig av min egen historia när det kommer till stressrelaterad ohälsa. Men skall jag vara helt ärlig så är det inte helt enkelt. Inte för att jag på något vis INTE vill dela med mig. Tro mig, jag är rätt transparent när det kommer till mina egna erfarenheter och tror verkligen på nyttan av att prata öppet om sådana här frågor. Att vi hjälps åt att normalisera stressrelaterad och psykisk ohälsa tror jag är jätteviktigt. Nä, varför jag tycker att det är svårt är att jag är mitt uppe i eländet nu. Och jag är rädd att det berg och dal bana som jag lever i just nu inte gör min historia rättvis. Jag tror att jag kanske måste få lite distans till det jag fightats med det senaste halvåret först innan jag kan gå inte på det närmare.

Iallafall, läget i korthet är att jag kraschade i mars och nu sakteliga är på väg tillbaka igen. Även om jag är sjukt otålig och tycker att det går i snigeltempo så är jag ändå glad att jag orkar jobbar halva dagar nu, det vill säga jag är sjukskriven på femtio procent. Det är riktigt, riktigt tufft vissa dagar och jag kämpar med både stukad självbild, låga energinivåer och nedsatta kognitiva förmågor. Vissa dagar är rätt bra och andra är rätt nattsvarta och det har jag svårt att förhålla mig till. Acceptansen över att inte orka det jag brukar orka är en av mina tuffaste utmaningar. När jag drabbades av utmattningssyndrom för sju år sedan så var jag helt tvärsäker på att aldrig hamna här igen. Jag tyckte att jag hade lärt mig så mycket att jag aldrig skulle tillåta mig att hamna i den här situationen igen. Hyfsat naivt kanske? Jag vet inte, men nu sju år senare så blev jag visst sjuk igen. Och jag skall dela med mig av min historia. Promise. Den kommer så småningom.

Som jag ser det kan vi jobba på två fronter för att komma tillrätta med problemen. Dels måste vi prata mer om och skapa utrymme för återhämtning och vila. Stress är ju inte alls lika riskfyllt om vi bara ser till att hitta balans mellan aktivitet och vila. Dels måste vi jobba på ett mer samhällsövergripande sätt. Med våra helt orimliga krav när det gäller arbetsliv men även våra privatliv. Och det måste vi göra tillsammans. De erfarenheter jag har är att samhället (och i synnerhet arbetsgivare) gärna vill se stressrelaterad ohälsa om ett individproblem och inte som organisationsproblem. 

/Anna