Min kropp, mitt tempel

Är du, precis som jag, en person som inte ens kan räkna de timmar du under din livstid har lagt ner på att kritisera din egen kropp. Som har hoppat upp och ner på vågen och definierat dit eget värde beroende på siffran den visar för dagen. Har du känt skam för att du ätit för mycket och haft ångest när du stått i ett provrum för att pröva kläder. Jag tror inte att du och jag är själva om det. Tvärtom så tror jag att många, de allra flesta rent utav, kan känna igen sig i det. Vi är så ängsliga i våra kroppar och låter stor del av vår självkänsla byggas på hur den ser ut. Många gånger har jag undrat vad det är jag och vi håller på med. Är inte livet för kort för att lägga energi på trivialiteter som hur våra kroppar ser ut. Huvudsaken är väl att de funkar som de ska och är hälsosamma? Det har ju inte alltid något samband med hur de ser ut. Eller hur? Resten är ju bara någonting vi själva har hittat på. Det här är vackert och estetiskt, det här tyder på självkontroll och så vidare, det finns ju bara i våra huvuden. Rent nonsens alltså.

Men hur svårt är det inte att utmana den normen? Det vi har blivit drillade med enda sedan vi var små. Själv jobbar jag på det hela tiden men det är verkligen ”work in progress”. Vissa dagar är det ärligt talat skitsvårt. Fast med tiden tycker jag nog ändå att det går lättare. Upplever att med åren så minskar ängsligheten allt oftare och istället ersätts den mer och mer av en känsla av tacksamhet. Tacksamhet över att ha en kropp som fungerar rätt bra trots allt. Som har burit tre barn. Och som orkar rätt mycket, är rätt stark, är förhållande frisk och låter mig uppleva roliga saker. Och detta leder ju såklart inte bara till ökat välmående utan framförallt en hissnande frihetskänsla. Helt plötsligt sätter jag inte samma begränsningar för mig själv. Och jag ser på mig själv med lite mer kärlek och respekt.

Och det mina vänner är rätt fint skit! Pröva’t vet jag!

/Anna