Varför är stillhet ett lifehack?

Många av oss, inte alla, men många, lever våra liv i trehundra knyck. Vi springer, vi stressar runt, vi tryyyyyycker in måsten, roligheter och åtaganden i våra kalendrar. Vi är frustrerade över att det är så mycket vi borde hinna. Vill hinna. Vi själva vill mer. Våra arbetsgivare vill mer. Tryck in mer, spring fortare, du borde hinna. Vi rusar genom livet som små ängsliga illrar. Shit, tänk om vi missar något… Vänner, familj, aktiviteter… Och vi bär på känslan av att ständigt ligga ett steg efter alla andra. Känner du inte igen dig? Bra, lyckliga dig! Du kanske har hittat dina framgångsrika strategier att hantera det som vi andra fortfarande fightas med. Livstempot och livsbalansen. 

Själv började rusa genom livet ganska exakt på min 20-års dag. Anledningen att jag minns det så precis är att när jag var 20 år och två månader så blev jag mamma till min äldsta dotter och när jag var 20 år och tre månader så startade jag min egna första firma. Det var då jag började kuta genom livet. Ung mamma (med mycket att bevisa) småbarnsår (tre oerhört ”lätta” ungar förvisso) och egenföretagare är ärligt talat ingen jättelätt början på vuxenlivet. Men nu var det som det var och jag har sprungit sedan dess. Och missförstå mig nu inte. Jag har ÄLSKAT mitt liv. Jag har oftast varit glad, positiv och passionerad i det jag gjort. Mitt liv har varit oerhört rikt på många sätt. Meeeeen…. Troligen hade det varit ÄNNU bättre om jag hade prioriterat återhämtning och vila. Jag hade sluppit en hel del frustration, kanske varit både en bättre mamma, fru och kompis. Och jag hade troligen inte rusat in i min första utmattning för snart åtta år sedan. 

Jag har således haft svårt både med livstempo och livsbalans. Jag har bara kört gas. Full fart framåt. Ingen mening att stanna upp och tappa tempo. Stanna upp och känna efter, nä, då kanske jag aldrig får upp farten ingen liksom. 

Förrän nu. Det kanske har med ålder att göra. Eller erfarenheten av hur kroppen faktiskt tar soppatorsk med bara gas och ingen bensin. Men nu fattar jag. På riktigt. Hur viktigt det är att prioritera stillhet, vila och återhämtning. Det är faktiskt livsviktigt. Både för kroppen och själen. 

I början kan det kännas rätt obekvämt att vara i stillhet. Att möta alla sina tankar som kommer och går. I stillhet är det svårt att gömma sig och det som finns gömt inombords kommer upp till ytan. Och det kan ju ärligt talat vara rätt smärtsamt. Men upp kommer det ju ändå. För eller senaste. Mycket bättre att låta det komma kontrollerat tänker jag. I stillhet. Så att det inte kommer som ett raseriutbrott som drabbar någon annan. Eller att det kommer i form av spänningar eller obalanser i kroppen som leder till diverse sjukdomar… 

Så min uppmaning till dig är att om du inte redan gör det, så börja prioritera regelbundna stunder i stillhet. Där dina egna tankar får plats. Ute i naturen eller hemma. På yogamattan eller i soffan. När du upplever världen som kaotisk eller när livet känns harmoniskt. Ta dig tiden. Andas, meditera eller yoga. Eller stirra i tanken eller på trädkronorna. What ever. Hitta det sätt som passar dig för stunden. Men gör det. Tro mig, du kommer att märka skillnad. När du övar ditt tålamod att vara i stillhet tar du dina första steg mot ett lugnare sinne, vilket kommer göra dig mer närvarande och stabil i den kaosiga värld som omger oss. Du kommer ha en chans att lära känna dig själv, på riktigt, när du ger dig själv utrymme att stanna upp och reflektera kring vad som är viktigt just för dig. Du kommer även ha lättare att känna tacksamhet och se på dina medmänniskor med lite snällare ögon. 

Så bara gört! Det är verkligen mitt bästa lifehack! Hitta DINA stunder i stillhet!

/Anna