Visst gör det ont…

Att vara mitt inne i en livskris som en utmattning innebär är som att leva i en berg-och dal bana som aldrig tar slut. När man tror att åkturen börjar närma sig slutstationen, växlar tåget plötsligt och oväntat, in på ett nytt spår, med nya otäcka stup, kurvor och backar.

Nu gillar jag förvisso berg- och dal banor. Jag älskar hur det killas i magen av skräckblandad förtjusning. Att vråla rätt ut när det går nerför och vika sig dubbel av skratt av lättnad när det går uppför igen. Men… då vet man ju på förhand hur lång turen förväntas vara. Ett eller två varv på samma bana liksom.

Den här upplevelsen av att inte ha kontroll över mående och kropp är en av de allra största utmaningar jag har ställts inför i livet so far. Och skall jag vara ärlig så är jag så trött på eländet vid det här laget. Varje kväll när jag går och lägger mig så önskar jag mest av allt att nästa morgon få vakna till mitt normala pigga, glada och energiska jag igen.

Men… hur det än är. Så ser jag redan nu, fast jag fortfarande är mitt uppe i skiten, att den här resan inte kommer ta mig tillbaks till det stället där jag startade min ofrivilliga resa. Nej, jag kommer få kliva av tåget på ett helt annat ställe. Ett mycket bättre ställe. Och jag kommer inte vara samma person som jag var den dagen då allt rasade. Jag kommer att ha levlat upp. Och det kommer vara Anna 2.0 som Kliver av och som är redo för resten av livet.

För även om den här krisen är oerhört smärtsam och vissa dagar ganska nattsvart så är den oerhört utvecklande. Det ser till och med jag. Och tro det eller ej, det kan jag redan nu, fast jag har lång väg kvar, känna en stor tacksamhet över.

Jag märker hur jag mer och mer faktiskt landar i tillförsikten över att det här kommer bli bra. Det kommer till och med bli bättre <3 Som jag längtar!

/Anna